Miljöpartiet de Gröna - av omognad

Ledare
Procenten far iväg i opinionsvinden för det gröna regeringspartiet. Kan det ha att göra med att man är mycket bättre på att upplysa väljarna om vad man misslyckats med än vad man faktiskt åstadkommit? Illustration: Joakim Carlsson

Det har varit en fascinerande vecka.

– Nej, det är fortfarande rasistiskt att påstå att alla muslimer är brottslingar och kvinnoplågare.

– Nej, det är inte kommunism att vara mot vinster i välfärden.

– Nej, Sverigedemokraterna är fortfarande inte ett ”parti som alla andra”.

– Nej, man behöver fortfarande ha bevis för sina påståenden även om Amerikas president inte tycks tro det.

– Nej, världen är inte upp och ner, det är du som står på huvudet…

Ibland är det såhär jag tycker alla vi med hjärtat till vänster låter numera. Vi är så upptagna med att fastslå sådant vi en gång trodde var självklarheter att vi glömmer bort vad vi själva har för åsikter.

Risken är att vi reduceras till att vara de som är emot de som är emot. Extremhögerns argumentationsteknik består ju av att komma med en rad befängda påståenden vilket de politiska motståndarna får fullt upp med att besvara.

Eftersom vi till skillnad mot dem har ett behov av att nyansera oss, blir våra svar långa och tråkiga medan extremisterna framstår som kvicktänkta.

Extremister bygger sitt sätt att framföra åsikter på den omedelbara effekten. Det ser ut som om de har svar på allt, eftersom de kommer med ett enkelt påstående och vänstern verkar bjäbbig när den ska förklara att de som just sas var befängt.

Därmed är man i debatten på defensiven, fast man har fakta på sin sida.

Det är därför välgörande att det verkade vara en diskussion på gång om vad vänstern egentligen vill.

Att Geert Wilders hade begränsade framgångar i det holländska valet och att Österrike inte valde en extrem högerman till president har varit bra för nerverna. Dessutom gör lagbokens uttolkare ett visst motstånd mot den trumpska revolutionen i USA.

Det är viktigt eftersom ett gemensamt drag i den våg av framgångar för extremhögern som drar över västvärlden är att man attackerar individers och minoriteters rättigheter.

Men det är därför det inte räcker med att vara kritiker utan man måste få in samtalet på seriös politik.

Den kris som frisläppandet av privatintressena i skola och omsorg skapat är ett viktigt samtalsämne. Ekonomin och hur vi ska utveckla den är också ett betydelsefullt ämne och hör nära ihop med den oändligt viktiga miljöpolitiken.

Dessutom måste vi börja tala om flyktingar utan att hela tiden fastna i frågan om kostnader. Asylrätt är ingen som ska existera bara så länge bokföringen går ihop.

Apropå bokföring är veckans favorit det ovänliga spöket Casper von Koskull. Han ska som vd för Nordea flytta bankens huvudkontor utomlands om den dumma, dumma regeringen höjer bankernas avgifter till resolutionsreserven.

Vad är då detta?

Resolutionsreserven byggs upp för att ha om finansinstitut hamnar så mycket i skiten att marknaden inte längre ställer upp. Det är en slags ”tvångsförsäkring” för de stora finansinstituten och alla som minns 1990-talets finanskris inser varför det finns ett behov av en sådan.

Orden ”Nordbanken” och ”65 miljarder statliga kronor” borde klinga bekant – även för arge Casper.

För mig får Nordea flytta sitt huvudkontor var man vill. Men i så fall ska banken givetvis inte ha tillgång till den svenska resolutionsreserven om det krisar och deras kunder i Sverige ska veta att det är så.

Med tanke på bankens historia vore det nog inte så populärt.

Miljöpartiet återfinns under fyraprocentsspärren i vissa opinionsundersökningar. Vilket är tråkigt för dem och för regeringen, eftersom det inbjuder till självbedrägeri när man ska profilera partiet.

Gamle Birger Schlaug är ett gott exempel. Han skriver numera ledare i Dagens ETC och hävdar att det är ”de obstinata” i den gröna riksdagsgruppen som kan få något gjort när det gäller att begränsa vinster i välfärden.

Få är förmodligen mer emot vinster i välfärden än jag, men Schlaugs verklighetsbeskrivning får mig att frusta av fniss.

Han skriver: ”Att socialdemokratiska kongresser gärna följer sina ledare är inte heller någon hemlighet. Lika lite som att Miljöpartiets kongresser allt som oftast består av delegater som tänker själva.”

Det kan man kalla en idealiserad bild av verkligheten.

Sossar är grå figurer som bara följer sin ledare, medan Miljöpartister är levande, tänkande individualister som står för sina åsikter.

Ett annat sätt att se det är att Socialdemokraterna är ett parti med lång tradition av ansvarstagande, medan Miljöpartiet är en sekt, minus den karismatiske ledaren.

I Miljöpartiet uppfattar sig alla som partiledare och uttolkare av Den Enda Rätta Läran.

Det är diskutabelt om det gjort partiet mer demokratiskt än något annat, men det blir definitivt tjafsigare.

Framförallt har det lett till oändliga problem med att bedriva praktisk politik eftersom man saknat förmåga till något som är oerhört viktigt i politik – att kompromissa.

Sprickorna och fronderandet inom partiet har gjort att det historiskt har varit svårt att sluta avtal med Miljöpartiet, eftersom det en företrädare sagt kan bli motsagt av en annan.

Nu kompromissar man i regeringsställning – och genast finns en fraktion som vet bättre.

Ett annat sätt man kan uttrycka det på är att Miljöpartiet i år fyller 36 år och har stöd av sisådär fyra procent av väljarkåren.

När Socialdemokraterna fyllde 36 år var året 1925. Partiet satt med i regeringen och var landets absolut största parti som året innan fått 41,1 procent av rösterna i andrakammarvalet.

Då hade man ändå kastat ut den yttersta vänsterfalangen ur partiet.

I politiken räcker inte bara att veta bäst. Man måste kunna kommunicera och organisera sig också. Och man måste kunna leva med att man inte alltid får precis som man vill.

Miljöpartiet har haft framgångar för sina frågor under regeringstiden, men delar av riksdagsgruppen och många sympatisörer väljer att fixera sig vid det man inte fick igenom.

Nog är partiet fortfarande grönt alltid – av omognad.