Moderaterna saknar realism

Ledare Artikeln publicerades
Att Moderaterna, med partiledaren Ulf Kristersson i spetsen, blundar för problem som förvärrades och fördjupades under alliansåren och fortsätter att köra i de hjulspår som sedan länge visat sig leda åt helt fel håll är faktiskt märkligt.
Att Moderaterna, med partiledaren Ulf Kristersson i spetsen, blundar för problem som förvärrades och fördjupades under alliansåren och fortsätter att köra i de hjulspår som sedan länge visat sig leda åt helt fel håll är faktiskt märkligt.

Politik startar i värderingar. Och värderingar kan, i grunden, vare sig bevisas eller motbevisas med fakta.

Fakta kan ju däremot säga en del om politiska metoders effektivitet. Bidrar de till att förverkliga det som var syftet med dem, eller gör de det inte?

Och om nu en viss åtgärd inte leder dit den var tänkt att leda, är det då inte klokt att ompröva den?

För rationellt tänkande politiker är det förstås den självklara slutsatsen. Men Moderaterna är uppenbart inte särskilt rationella. Det framgår inte minst av deras valmanifest som just presenterats.

De vägrar konsekvent att göra några som helst förändringar i regelverken för privat företagande inom den skattefinansierade sektorn. Att de inte vill avskaffa rätten att ta ut vinster får i och för sig ses som rent intressestyrt – det har att göra med deras väljarbas. Men viljan att justera ens de regler, som så alldeles uppenbart bara lockar fram oseriösa aktörer, den går bara att förklara som ideologiskt betingad dumhet.

Lika konsekvent fortsätter de att kräva skattesänkningar, trots att de själva samtidigt föreslår stora utgiftshöjningar. Och trots att erfarenheterna från alliansåren är tydliga nog: skattesänkningarna ledde till en växande resursbrist inom hela den skattefinansierade sektorn. Inom sjukhusvården. Inom äldreomsorgen. Inom socialtjänsten. Hos polisen. I järnvägstrafiken.

Det är dessutom inte nog med att i har stora brister i dag – vi vet dessutom att behoven ökar det närmaste decenniet. Såväl antalet äldre som antalet förskolebarn/skolbarn, ökar de kommande åren. Det betyder ökande behov av äldreomsorg och sjukvård (gruppen 55+ svarar för en stor del av totala vårdkostnaderna), och ökande behov av såväl personal som lokaler inom barnomsorg och skola.

Det är omöjligt att klara utan resurstillskott, alldeles särskilt som vi inte kommer att kunna få de nödvändiga personaltillskotten utan att lönerna höjs.

Moderaternas lösning på finansieringsproblemen är ”fler jobb” vilket är tänkt att åstadkommas genom – trumvirvel – nya skattesänkningar. Att det alltså inte löste problemet förra gången blundar man idogt för.

Utöver skattesänkningar förlitar de sig på fler låglönejobb, varav en del ännu mer lågavlönade än dagens, så att lågutbildade nyanlända kan försörja sig och bidra till välfärden med sina skatter.

Det här är önsketänkande, och talar inte särskilt väl om de moderata kunskaperna i ekonomi. Skattesänkningar skapar inte nya jobb. Skattesänkningar flyttar efterfrågan från offentlig konsumtion till privata, så visst, det kan bli fler jobb i den privata sektorn. Men i gengäld blir det alltså färre jobb i den offentliga.

Vi hade haft betydligt fler poliser, socialarbetare och folk i hemtjänsten, om vi hade haft ett högre skatteuttag än det som jobbskatteavdragen lett till – och att vi har för litet folk där, inklusive sjukvården, verkar till och med Moderaterna hålla med om nu.

Att hålla växande grupper människor i permanent lågavlönade jobb, som den borgerliga politiken går ut på, löser inte heller välfärdssektorns finansieringsproblem. De skatteintäkter de genererar betalar nämligen inte fullt ut kostnaderna för dessa lågt avlönades egna välfärdstjänster (förskola, skola, sjukvård, kollektivtrafik, pensioner etc.). Allra minst gör de det om kostnaderna dessutom subventioneras av staten, till exempel RUT-avdragen.

Erfarenheterna från alliansåren är tydliga nog. Skattekvoten sänktes med flera procentenheter. Och det blev, allt tydligare vartefter åren gått, påtagliga resursproblem inom sjukvården. Inom äldreomsorgen. Hos polisen. Hos socialförvaltningen.

Att moderaterna blundar för det och fortsätter att köra i de hjulspår som sedan länge visat sig leda åt helt fel håll är faktiskt märkligt.

Politik kräver inte bara vilja, politik kräver också realism.