Moderaternas verklighetsflykt

Ledare Artikeln publicerades
Partiledaren Ulf Kristersson (M), ekonomiske talesmannen Elisabeth Svantesson (M) och Jessica Polfjärd (M), arbetsmarknadspolitisk talesperson, vill använda a-kassan för att tvinga ur arbetslösa i jobb som de inte alltid har kvalifikationer för.
Foto:Lars Pehrson/SvD/TT
Partiledaren Ulf Kristersson (M), ekonomiske talesmannen Elisabeth Svantesson (M) och Jessica Polfjärd (M), arbetsmarknadspolitisk talesperson, vill använda a-kassan för att tvinga ur arbetslösa i jobb som de inte alltid har kvalifikationer för.

Arbetslösheten fortsätter att sjunka, något som återigen vittnar om hur stark svensk ekonomi just nu är.

Arbetslösheten fortsätter att sjunka, något som återigen vittnar om hur stark svensk ekonomi just nu är.

Vilket är en sanning som då och då behöver upprepas: för allt tal om olika sorters speciella insatser som kan behövas för att minska arbetslösheten, så är det viktigaste och mest grundläggande just en stark ekonomi.

Utöver den sanningen ger den aktuella statistiken från Arbetsförmedlingen anledning till åtskilliga reflexioner vad gäller inriktningen av arbetsmarknadspolitiken. Och om arbetslöshetsersättningen.

Till att börja med ser vi att dagens höga efterfrågan på arbetskraft löst en del av de problem som för några år sedan orsakade åtskillig pannrynkande.

Ungdomsarbetslösheten, exempelvis, har sjunkit påtagligt. För de grupper som fått asyl i Sverige under 2010-talet har den genomsnittliga etableringstiden börjat sjunka.

Och arbetsgivare kan, i arbetskraftsbristens tecken, tänka sig att sänka kraven på formella meriter (som högskoleutbildning) och mer se till om personen i fråga verkar kunna klara arbetsuppgifterna.

Det är också en gammal sanning: När arbetslösheten är hög, drabbar det i första hand personer som har de svagare meriterna, och den svagare yrkeserfarenheten att visa upp. När arbetsgivare kan välja mellan många sökande, väljer de dem som verkar innebära minst risk: personer med tidigare (svensk) yrkeserfarenhet framför dem som inte har det, personer med högskola framför dem med ”bara” gymnasium.

När de inte på samma sätt kan välja öppnas på ett annat sätt dörrarna även för de mer oprövade korten.

Vilket, återigen, säger att den viktigaste sysselsättningsskapande åtgärden är en stark ekonomi. Och att den viktigaste arbetsmarknadspolitiska åtgärden, i ett läge av vikande konjunkturer, är samhällsinvesteringar i, exempelvis, bostadsbyggande och infrastruktur.

Men det finns alltså, även när ekonomin är stark, grupper som fortfarande har svårt att få jobb. Ett faktum är att antalet personer som varit arbetslösa ett år eller mer ökat – trots, alltså, att arbetslöshetsnivån sjunker.

En tämligen genomgående faktor i de grupper som har svårt att få jobb är låg utbildning – alltså inte ens gymnasieskola. En annan tämligen genomgående faktor är utländsk, oftast utomeuropeisk bakgrund; ofta sammanfaller den med låg utbildning. Hälften av dem som kommit till Sverige de senaste åren och nu finns hos arbetsförmedlingen saknar gymnasial utbildning; många har kortare skolgång än vad som motsvarar grundskolans nio år.

Det förefaller dessutom som om den låga utbildningen – både för svenskar och nyanlända – inte kompenseras av yrkeserfarenhet: den kan saknas helt, vara föråldrad eller irrelevant.

Det handlar alltså, enkelt uttryckt, om att arbetsmarknadspolitiken måste inriktas på åtgärder som höjer kompetens och kvalifikationer hos den stora grupp arbetssökande, som trots dagens höga efterfrågan på arbetskraft inte kan hitta arbete.

Det kan kräva helt nya grepp; de etableringsjobb regeringen och arbetsmarknadens parter nu vill pröva är ett intressant första steg

Moderaternas alla idéer om att skapa fler lågkvalificerade jobb är däremot bara villospår. Det är ekonomisk idioti att med konstlade medel försöka tvinga fram lågt avlönade, lågkvalificerade jobb som det inte finns någon nämnvärd efterfrågan på – samtidigt som arbetsmarknaden skriker efter folk med bra yrkesutbildning.

Det enda rationella, det enda ekonomiskt försvarbara, är förstås att se till att de människor som söker jobb men inte riktigt klarar arbetsmarknadens krav får stöd och hjälp att göra det i framtiden.

Och det säger också något om hur vi ska se på arbetslöshetsersättningen.

Den moderata idén om att tvinga ut arbetslösa i jobb genom ständigt lägre ersättningar förutsätter att folk faktiskt kan få jobb, bara de accepterar litet lägre lön.

Men när skälet till att folk inte får jobb är att de saknar kvalifikationer för de jobb som faktiskt finns – och som arbetsgivare söker folk till! – då är sänkta ersättningar inget botemedel.

Och det är svårartad politisk verklighetsflykt att inte inse det.

Anne-Marie Lindgren