Molnen hopar sig över finansministern

Ledare Artikeln publicerades
Molnen hopar sig för finansminister Magdalena Andersson. Vilstolen måste överges till förmån för råslitet att skapa en sund budget med god fördelningsprofil, vilket är det vindskydd som håller om det drar ihop sig till storm internationellt.
Foto: Joakim Carlsson
Molnen hopar sig för finansminister Magdalena Andersson. Vilstolen måste överges till förmån för råslitet att skapa en sund budget med god fördelningsprofil, vilket är det vindskydd som håller om det drar ihop sig till storm internationellt.

Det har varit en fascinerande vecka.

Äntligen kan regeringspartierna börja arbeta på riktigt efter valet för nästan ett år sedan. Sedan dess har man varit tvungen att arbeta efter servettbudgeten som Moderaterna och Kristdemokraterna fick igenom.

Det är dags för finansminister Magdalena Andersson att torka upp efter den.

Det är hon högst kvalificerad att göra, inte bara för att hon dokumenterat hållit god ordning på finanserna sedan regeringsskiftet 2014, utan också för att hon visar god insikt om problemen. Hon talar om att kommun och landsting måste få mer pengar från staten.

Andersson påtalar också att höja pensionen inte bara är rätt och riktigt, det är också en perfekt reform under en avmattningsperiod.

Här kan man möjligen inskjuta att den konjunkturpolitiska verktygslådan kunde varit mer välutrustad. ROT-avdraget borde till exempel ha avskaffats för flera år sedan för att kunna återinföras om tecken tyder på att byggmarknaden mattas. Men det har inte funnits majoritet i riksdagen för det, vilket inneburit att skattepengar i flera år subventionerat en näring som gått på högvarv.

Det är möjligt att sådana saker måste rättas till i den större skattereform som aviserats i Januariavtalet.

Men Centerpartiet och Liberalerna verkar bara ha en realistisk syn på skattepolitik i teorin. När det kommer till enskilda beslut återgår man till att vara intressepartier för välbärgade. Magdalena Andersson har ett stort pedagogiskt problem med de liberala partierna, på samma sätt som arbetsmarknadsministern kommer att ha det när det gäller arbetsrätten, ett sammanhang där liberalerna om möjligt är ännu mer ologiska.

Det internationella ekonomiska läget är oroande. I Svenska Dagbladet spekulerades det till och med om risken för en perfekt storm där handelskrig, Brexit, oroligheterna i Hongkong, konflikterna i Hormuzsundet kombinerat med en lågkonjunktur kan leda till katastrofala följder för den internationella ekonomin. Det är ett mardrömsscenario som inte man bör vara omedveten om, men som förhoppningsvis inte infrias.

Mycket av oron inom i ekonomin är ju handgjord genom politiska beslut som inte är ekonomiskt rationella, oftast tagna eller framforcerade av politiker som säger sig vara bra på ekonomi. Samtidigt misslyckas de med att framstå som seriösa och långsiktigt tänkande.

Det är klart att det oroar både medborgarna och marknaderna.

Det hade varit bra för världsekonomin om några av världens ledande politiska aktörer varit mer förtroendeingivande.

Det var igår 80 år sedan Molotov-Ribbentrop-pakten undertecknades, ett av de mest förödande avtalen i historien. Sovjetunionen och det nazistiska Tyskland slöt en överenskommelse om att inte angripa varandra och istället dela upp Europa i intressesfärer.

Vad det kom att betyda visade sig bara drygt en vecka senare. Tyskland anföll Polen och startade därmed det andra världskriget. Sovjetunionen avvaktade det tyska blixtanfallets fullföljande och gick sedan in den 17 september i Polen och tog de områden av landet man fått enligt pakten.

Naknare stormaktspolitik har världen sällan skådat. Varken Tyskland eller Sovjetunionen brydde sig egentligen om att ens ge sken av att respektera små staters rättigheter.

Det var en fruktansvärd uppvisning i cynism av två totalitära stater.

Nazityskland bröt pakten när man den 22 juni 1941 angrep Sovjetunionen. Anfallet tog Stalin med överraskning, men Adolf Hitler hade aldrig haft någon annan avsikt än att försöka invadera Sovjetunion. Förutom sitt hat mot kommunismen drevs han av övertygelsen att Tyskland måste expandera österut. Tillfälliga löften var inget mot det stora målet.

Det finns en historia om nazistregimens totala cynism inför avtal.

När utrikesministern Joachim von Ribbentrop skulle fylla 50 år 1943, hade personalen på utrikesdepartementet köpt ett elegant skrin i present. Det hade man tänkt fylla med kopior av alla internationella avtal han varit med och förhandla fram.

Det pinsamma var att Nazityskland brutit mot varenda ett av dem.

Hitler lär ha skrattat så han fick tårar i ögonen när han hörde det. Den var den store bedragarens hånfulla skratt riktat mot alla som varit dumma nog att någonsin lita på honom.

Efter andra världskriget har det internationella samfundet byggt upp institutioner som gör att man alltid kan samtala med varandra. FN är en sådan institution. EU är resultatet av att man ville binda nationerna ekonomiskt så nära varandra att de inte skulle kunna kriga. Att det är snårigt för Storbritannien att lämna EU är inget misstag – tanken var alltid att de europeiska ländernas stora beroende av varandra skulle bli starkare. Förhandlingar, frihandel, avtal och diplomati skulle bli den fredliga framtiden.

Handelskrig handlar inte bara om handel, att bryta sig ur ett stort samarbete med andra länder handlar inte bara om ekonomi.

Vi måste undvika att den totala cynismen åter får grepp om Europa och världen.