När är det nog med växande skillnader?

Ledare Artikeln publicerades
Skillnaderna i inkomst mellan toppdirektörerna och vanliga löntagare bara växer. Och växer. Och växer.
Foto: CHRISTINE OLSSON / TT
Skillnaderna i inkomst mellan toppdirektörerna och vanliga löntagare bara växer. Och växer. Och växer.

Sedan 1999 har LO tagit fram rapporten ”Makteliten”. Genom att jämföra toppinkomster med en genomsnittlig industriarbetarlön visar vi hur inkomstskillnaderna förändras i Sverige över tid.

De senaste åren har rubriken varit densamma: Skillnaden är den största som uppmätts sedan undersökningens startår (1950). Det var så även förra året. Och året före det. Och året innan.

Det rapporten visar är att 2017 tjänade den grupp som definieras som makteliten (direktörer i näringslivet, politiker, överhetssamhället, generaldirektörer, chefsekonomer med flera) lika mycket som 19,6 industriarbetare.

Det som driver denna utveckling är varken den politiska eller den byråkratiska eliten – utan den ekonomiska. Denna grupp, som består av 50 direktörer i näringslivet, tjänar lika mycket som 59 industriarbetare varje år. Eller beskrivet på ett annat sätt – dessa direktörer tjänar i genomsnitt på ett år betydligt mer än vad en arbetare tjänar under hela sitt yrkesliv.

En kritik är att detta är ett tendentiöst sätt att beskriva inkomstskillnader på. Och det kan sägas att det är en ganska enkel statistisk metod. Men det betyder inte att den är missvisande. Den visar bara samma sak som andra mått på inkomstutvecklingen för olika grupper i Sverige.

Ett mer generellt mått på toppinkomster ger att den rikaste procenten av befolkningen har gått från att ha cirka fyra procent av de totala inkomsterna i mitten av 80-talet till att nu inneha nästan 12 procent. Trenden är en konstant ökning av denna grupps relativa inkomster i snart 40 år, med IT-kraschen och finanskrisen som endast tillfälliga avbrott.

Men det är inte bara det att toppinkomststagarna drar iväg mot nya höjder. Samtidigt halkar också de som har lägst inkomster ner. Andelen relativt fattiga i Sverige – de som har mindre än 60 procent av en mitteninkomst i landet – har nästan fördubblats från början av 1980-talet fram till i dag.

Sammantaget har vi haft en förhållandevis stabil trend mot ökade inkomstskillnader under lång tid.

Men när är det nog? Vad krävs för att det ska vända?

Maktperspektivet i fördelningsfrågor är oerhört viktigt. En ojämn fördelning av resurser i samhället riskerar på sikt att även förskjuta maktförhållandet mot dem med bäst ställt.

Det finns en risk att politikens oförmåga att driva dessa frågor och genomdriva politik som vänder utvecklingen är ett tecken på att så redan har skett. Men det vill jag inte tro.

I den senaste jämförelsen av maktelitens inkomster med arbetarnas tog utvecklingen tyvärr ett rejält kliv, skillnaden ökade med nästan en hel industriarbetarlön. Makteliten har därmed lagt ytterligare en årslön – det vill säga cirka 350 000 kronor – mellan sig och folket.

Till det kan vi nu snart lägga en effekt av det så kallade Januariavtalet – den slopade värnskatten kommer nästa år att ge en genomsnittlig vd i Makteliten en skattesänkning med drygt 67 000 kronor i månaden. Ja, ni läste rätt, i månaden.

Åsa-Pia Järliden Bergström

Kolumnisten är LO-ekonom