När välfärden undergrävs

Ledare Artikeln publicerades

Sveriges Television kunde i veckan rapportera att antalet svenskar med privata sjukvårdsförsäkringar fortsätter att öka. Numera har hela 640 000 svenskar en privat sjukvårdsförsäkring. På tio år har antalet trefaldigats.

Dessa 640 000 har alltså, ofta med hjälp av arbetsgivaren eller sin fackliga organisation, skaffat sig möjlighet att få vård utförd inom privatsjukvården. Inte sällan är det, rapporterar televisionen, löften om specialistsjukvård som lockar.

Man kan naturligtvis, vilket branschen gör, hävda att dessa privata försäkringar lyfter bort vårdbehövande från de köer som kan finnas i den offentliga vården. Vilket i sin tur gör det möjligt för de som saknar ekonomisk möjlighet att teckna privat försäkring kommer längre fram i kön.

Men i grunden är det vi ser en oroande utveckling som långsiktigt kan bli riktigt farlig. Ty när en allt större grupp medborgare inte bara konstaterar att den gemensamma välfärden inte räcker till utan att de också betalar för välfärden två gånger, först via skatten och sedan via försäkringspremier, riskerar deras vilja att betala skatt att sjunka.

    Det gäller inte bara sjukvården. Det rör även pensionerna och de sociala försäkringarna som exempelvis sjukförsäkring och a-kassa.

    Vi har de senaste åren sett en explosion av just privata försäkringar som numera kompletterar den gemensamma tryggheten.

    Fortfarande har vi en hög skattemoral och en stor vilja att betala skatt i vårt land. Trots allt är den gemensamt finansierade sjukvården bättre än vad försäkringsbolagen många gånger försöker göra gällande.

    Men fortsätter utvecklingen mot en välfärd som många upplever inte håller måttet, och de borgerliga i bland annat Stockholm får igenom sina idéer om att privatisera offentliga sjukhus, så kommer det att få konsekvenser.

    Vi kan här komma att behöva tala om den övre medelklassens revolt mot skatterna, som långsiktigt lär drabba framför allt de sämst ställda och de som är i störst behov av välfärdens nyttigheter. Sakta bryts då den svenska samhällsmodellen sönder.

    För att möta denna utveckling finns bara en rimlig väg: att göra den offentliga vården, de sociala försäkringarna och pensionerna så bra att medborgarna känner att de inte behöver bryta upp från det gemensamma.

    Men det kräver att inte minst Socialdemokraterna, som är bärare av den svenska samhällsmodellen, vågar tala om behovet av ett högt skatteuttag samt betydelsen av att fördela om bättre i samhället. Och i praktisk politik agera därefter.