Nordkorea behöver en gnista av hopp

Ledare Artikeln publicerades

 

Nordkorea har avfyrat ”oidentifierade projektiler” ut mot havet utanför landets östkust.

USA:s president Donald Trump är dock lugn.

– Det har inte varit några kärnvapentest. Det har bara handlat om kortdistansrobotar.

Det kan han säga. Det är 1100 mil mellan Hamhung där projektilerna avfyrades och USA:s huvudstad Washington DC. Från Hamhung till Sydkoreas huvudstad Seoul är det däremot mindre än 30 mil. Man kan förmoda att reaktionen i Sydkorea på avfyringarna är något mindre sangvinisk.

Visst ska man vara tacksam över att Nordkorea inte testar sina kärnvapen. Men vi vet att dessa vapen finns i ett land där den tekniska utvecklingen i övrigt är låg. Alldeles frånsett vapnets betydelse militärt, är det inte någon munter tanke.

De nu aktuella avfyrningarna gjorde förmodligen som en markering inför USA:s och Sydkoreas gemensamma militärövningar. Nordkorea brukar protestera, mobilisera sin egen militär eller ordna någon form av demonstration av sin militära styrka i samband med dessa övningar. Men efter att Sydkorea och USA haft ett intimt samarbete sedan Korea delades efter andra världskriget, kan det knappast vara en chock att de övar ihop.

Den avhoppade diplomaten Tae Yeong-ho beskriver dock Kim Jong-un som en ”mycket paranoid person”. Han har också varnat för att det inte bara finns kärnvapen i Nordkorea, utan också en mängd kemiska vapen.

Det är väldigt svårt att förutse vad Kim Jong-un kommer att göra härnäst, helt enkelt för att det inte finns något annat land på jorden som fungerar som Nordkorea. Under 70 år har landet fungerat som ett slags familjeföretag i tyranni.

Många betecknar Nordkorea som en kommunistisk eller stalinistisk diktatur. Det är i strikt mening inte korrekt, för kommunismen nämns inte längre i konstitutionen och skrifter av Marx och Lenin är förbjudna. Den officiella ideologin kallas ”juche”, vilket brukar översättas ”självtillit” eller ”självförsörjning”. De senare 20 åren har också en doktrin som heter ”songun” gällt. Enligt den ska militärens behov alltid prioriteras över allt annat. I praktiken innebär det att det nordkoreanska folket lever i ett befäst fattighus.

Nordkorea är egentligen alla nationalisters dröm. Man har liten eller ingen kontakt med omvärlden. Makthavarna ser till att myten om den egna befolkningens storhet odlas, samtidigt som det sprids rasistiska stereotyper om folk från andra länder. Man är inte alls blyg för att tala om hålla den koreanska rasen ren och kvinnor som blivit med barn med män från andra länder har tvingats till abort.

Det här skapar en farlig nation bestående av medborgare som fått lära sig hur bra de är, hur farliga och hemska allt utanför är och att militären är det viktigaste man har. Känslan av att leva under hot från Sydkorea och i förlängningen USA hålls alltid levande.

USA har under Donald Trump inte lyckats med mycket i förhållande till den nordkoreanska regimen. Trump kritiserar den, men talar allt också om Kim Jong-un som ”smart” och att hans brev är ”vackra”. Kanske ska man vara positivt till att någon form av personlig kontakt hålls levande när avtal och konkreta framsteg verkar långt borta. Samtidigt har USA under såväl Obama som Trump sagt att man inte accepterar att Nordkorea bygger kärnvapen som kan nå USA. Med varje test av ”projektiler” kommer man naturligtvis närmare det.

Om världen vill undvika en stor internationell konflikt med kärnvapen i potten, bör man sätta sitt hopp till den opposition som trots allt finns i Nordkorea. Tae Yeong-ho har sagt att den vanskötta ekonomin skapat nätverk av missnöje inom Nordkorea. ”Det krävs bara en gnista som får igång händelserna, så tror jag att regimen faller”, har han sagt.

Vi har sett det hända förr med totalitära regimer. Nordkoreanerna och världen väntar på denna gnista av hopp.