Förfärligt angrepp som drabbar kurderna

Ledare ,

Självfallet är det förfärligt att president Erdogans Turkiet har valt att militärt intervenera i Syrien. Det riskerar att inte bara leda till ytterligare humanitärt lidande i regionen utan också att kvarvarande religiösa fanatiker från IS stärks.

Denna militära offensiv, innehållande både flyganfall, artilleribeskjutning och trupper på marken, har möjliggjorts genom att amerikanska styrkor har dragit sig tillbaka.

För ett land som sällan tvekar att använda sin militära styrka i andra länder, men sedan inte alltid planerar tillräckligt noggrant för vad som kommer när en segrare har utropats, är det kanske inte överraskande.

Många ser det amerikanska agerandet som ett svek – inte minst mot den utsatta kurdiska befolkningen, som tillsammans med andra gjorde avgörande insatser när religiöst förblindade IS-krigare nedkämpades och fängslades. Redan har det rapporterats om åtskilliga kurdiska offer för den turkiska offensiven.

President Donald Trump – som man kan ha många synpunkter på i rätt många sammanhang – menade att kurderna inte hjälpte USA i Normandie. Således har inte USA, om man förstår Trump rätt, något ansvar att hjälpa kurderna.

Bisarrt nog får man tolka den amerikanske presidenten som att han anser att det ligger någon gammal kurdisk oförrätt från 1944 och skvalpar i bakgrunden.

Den internationella kören av kritiker mot Turkiets angrepp och president Erdogan har varit betydande.

Få har varit hårdare än den svenska utrikesministern Ann Linde. På ett befriande tydligt sätt kallade hon det turkiska agerandet för ”ansvarslöst” samt – vilket på diplomatiskt språk är mycket skarpt – för ”ett brott mot folkrätten”.

På torsdagen meddelades att svenska regeringen föreslår att EU ska införa sanktioner mot Turkiet i form av ett vapenembargo.

Mindre slagkraftigt var budskapet från Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg. Han uppmanade Turkiet att tänka sig för och undvika åtgärder som kan destabilisera regionen, öka spänningarna och orsaka mer mänskligt lidande.

Att tonläget skiljer sig så mycket kan ha sina förklaringar. Sverige är medlem i den europeiska unionen men inte i militäralliansen Nato. Med Turkiet är det tvärtom. Nato är dessutom en allians som både militärt och politiskt domineras av USA.

Den militära alliansfriheten ger vårt land möjlighet att självständigt ta ställning och kritisera det som är klandervärt utan att med nödvändighet behöva förhålla sig till den uppfattning som för stunden gäller i Nato.

Sett till utvecklingen i Syrien, Turkiets president Erdogan, Donald Trump och USA:s agerande är det därför inte konstigt att den svenska Natolobbyn just nu håller sig i bakgrunden.

Säkert har det funnits dagar då det ansetts lättare att argumentera för ett svenskt medlemskap i denna militära allians än dessa.

Särskilt som det just nu är ett Natoland som gjort det möjligt för ett annat att agera militärt. Och där konsekvenserna för många civila redan har blivit mycket allvarliga.