Ojämlikheten en följd av politiska beslut

Ledare Artikeln publicerades
Den växande ojämlikheten hänger ihop med politiska beslut - och kan ändras genom just politiska beslut.
Foto: Anders Wiklund/TT
Den växande ojämlikheten hänger ihop med politiska beslut - och kan ändras genom just politiska beslut.

Att de ekonomiska klyftorna sedan flera decennier ökar i Sverige är ett erkänt faktum. Två faktorer brukar lyftas fram som huvudförklaring.

Den ena är kapitalinkomsternas ökade betydelse för hushållens totala inkomster. Och det ligger i sakens natur att höglönegrupper har större möjligheter än låglönegrupper att skaffa sig kapitalinkomster.

Den andra faktorn är urholkningen av de sociala trygghetssystemen. Den lägsta tiondelen av inkomsttagarna består till dominerande del av sjukskrivna och arbetslösa. De ersättningarna har som bekant kraftigt försämrats.

Men dessa de växande skillnaderna i inkomster är bara en del av sanningen om den växande ojämlikheten i landet.

Vi har den växande ojämlikheten i skolan. Studie efter studie visar att föräldrars utbildningsnivå får allt större betydelse för barnens skolresultat – och skolresultaten har stor betydelse för barnens fortsatta möjligheter i vuxenlivet.

Vi har den allt skevare bostadsmarknaden. Framför allt i storstadsregionerna är boendet allt tydligare socialt och ekonomiskt skiktat. En rapport till LO:s jämlikhetsutredning visar att en barnfamilj behöver ha en hushållsinkomst på cirka 700 000 kronor för att alls kunna köpa en bostad i storstad.

Det är brist på hyreslägenheter, särskilt för människor i lägre inkomstskikt. Hyrorna i nybyggda hyreshus ligger högt över de nivåer en låginkomsttagare klarar.

Hyresrätten är dessutom skattemässigt missgynnad i förhållande till ägda bostäder. Och omgörningen av fastighetsskatten till en fastighetsavgift gav stora sänkningar till villaägare i rikare delar av landet, och höjningar i de mindre rika.

Sedan har vi de osäkra villkoren på arbetsmarknaden.

För det första har större grupper nu än förr svårt att alls hitta ett arbete. Kring 70 procent av de långvarigt arbetslösa hör till den grupp som kallas ”med utsatt position”, det vill säger saknar sådana kvalifikationer arbetsgivare efterfrågar.

Den siffran visar, parentetiskt, hur feltänkt den borgerliga iden är om att fler får arbete, bara man försämrar arbetslöshetsersättningen.

För det andra har inte obetydliga grupper bara tillfälliga anställningar eller ofrivilliga deltider. Det betyder dels sämre ekonomi, dels sämre möjligheter att planera den egna tiden och den egna tidsanvändningen.

Allra hårdast slår detta på LO-kvinnorna. Bara 40 procent har fast anställning på heltid…

Hårdare press i arbetslivet, ofta beroende på underbemanning eller mer riskabla arbetsmiljöer som följd av kostnadspress och dålig kontroll, drabbar också LO-grupperna hårdast.

Underbemanningen i vården hänger samman med den generella underfinansieringen av välfärdstjänsterna som följt av alliansens alla skattesänkningar. Det leder till köproblem och till försämrad tillgänglighet i många delar av landet.

Samtidigt pågår en överföring från offentlig till privat välfärd via de allt mer omfattande och alltmer generösa RUT-avdragen. De privata sjukförsäkringarna växer i omfattning, och de privata vårdmottagningar de förutsätter tar i praktiken också resurser från den offentliga vården.

Det mesta av det här är inte följder av globaliseringen eller den tekniska utvecklingen. Det hänger ihop med politiska beslut. Och kan alltså ändras genom politiska beslut.