Ojämna plågor

KOLUMN

Det måste vara svårt på flera plan att vara så sjuk att man inte kan jobba under en lång tid. Än värre är det nog att därtill hamna i limbo mellan en läkare som säger att du är sjuk och Försäkringskassan som hävdar att du inte är det.

Regeringen har genomfört förbättrade villkor för sjuka, bland annat genom att höja sjukersättningen och avskaffa den så kallade stupstocken som alliansen införde. Rimligt, då sjukdomar vanligen inte försvinner av sig självt efter ett bestämt antal dagar.

Men Försäkringskassans statiska mål för att pressa tillbaka sjukpenningtalet får absurda konsekvenser.

Allt fler blir av med sin sjukpenning. I den utsträckning inbillningssjuka breder ut sig, är det förstås rimligt. Men för de flesta får vi ändå anta att läkarna, som har kompetensen och därtill träffar patienterna, har gjort en professionell bedömning. Och spontant känns inte tvångsarbete som bra medicin.

Denna orättvisa i systemet förstärker sociala skillnader i samhället.

Klassanalyser av hälsa visar att livet är kortare och mer eländigt för vissa än för andra. Detta lyfter rapporten State of Health in the EU, där man har tagit temperaturen på EU-medborgarna.

Särskilt tydlig är skillnaderna mellan Väst- och Östeuropa. Även i det relativt sett jämlika Sverige är dock mönstret tydligt: låg socioekonomisk status innebär större ohälsa och kortare liv.

Först ska framhållas att fyra av fem svenskar mår bra, vilket är strålande! Så vi ska inte klaga alltför mycket förstås, vi har det bättre än medelsnittet i Europa. 79,6 procent av svenskarna anser att de har en god hälsa mot 67 procent i EU28. Vi har en tillgänglig och effektiv vård.

Men låt oss skrapa på ytan.

Svenskar som inte har gått ut gymnasiet lever färre år än dem med universitetsutbildning, för män är skillnaden störst och i snitt fem år. 88,5 procent av höginkomsttagarna mår bra eller mycket bra - men bara 67,4 procent av låginkomsttagarna delar känslan. Det är stor skillnad.

Folkhälsokampanjer är vi bra på! Att t ex bekämpa rökning och fetma är en insats som utjämnar klassklyftor. Men det behövs också annat. Som jämlika inkomster, hälsosamma arbetsmiljöer och samhällelig avlastning för att minska stressen i vardagen.

För egentligen bekräftar väl statistiken något vi redan visste. Det flagranta är istället att vi lägger så mycket resurser på vård i jämförelse med vad vi satsar på att motverka att behov av vård uppstår. Ett sjukt och kortsiktigt slöseri med hälsa.

Monika Arvidsson

Kolumnisten är utredare på LO