Problemet är överskottsmålet

Ledare Artikeln publicerades
Det är bra att finansminister Magdalena Andersson (S) klargör att det vore vansinnigt att amortera hundratals miljarder på statsskulden i ett läge med stora investeringsbehov i bland annat välfärden.
Foto: Claudio Bresciani/TT
Det är bra att finansminister Magdalena Andersson (S) klargör att det vore vansinnigt att amortera hundratals miljarder på statsskulden i ett läge med stora investeringsbehov i bland annat välfärden.

Efter att regeringen presenterade sin vårbudget kom det kritik från både höger och vänster om att finansminister Magdalena Andersson planerade att göra stora amorteringar på statsskulden i en tid då det istället behövs viktiga investeringar i bland annat välfärden.

Kritiken baserade sig på siffror som regeringen själv lät publicera i budgeten. Den som hade kalkylatorn framme kunde enkelt konstatera att finansministern räknade med att ha ett finansiellt sparande i den offentliga sektorns finanser på 230 miljarder åren 2019-2022.

Finansminister Andersson har nu klargjort att den prognosen enbart bygger på den politik som är beslutad eller aviserad. I ett meddelade på Facebook menade hon att stora delar av överskottet i praktiken kommer att användas till reformer och att prognoserna är ett hjälpmedel att bedöma utrymmet för dessa.

”Att amortera flera hundra miljarder kronor på statsskulden vore vansinne i ett läge där statsskulden är den lägsta sedan 1977, samtidigt som Sverige har stora investeringsbehov i äldreomsorg, sjukvård, skola, rättsväsende, infrastruktur och allt annat som bygger vårt samhälle starkare”, skrev hon – och det är självfallet både berömvärt och hoppingivande uttryckt.

Det finns nämligen, precis som finansministern själv slår fast, stora investeringsbehov i välfärden. Både pensionssystemet, kommunerna och de sociala försäkringarna behöver ekonomiska tillskott.

Väljer finansministern att satsa överskottet där istället för att betala av på statsskulden vore det mycket bra.

Riktigt så enkelt som finansministern resonerar är det emellertid inte.

Sanningen är nämligen att regeringen är bunden vid ett överskottsmål. Det är också fastställt som första punkt i det så kallade januariavtalet mellan regeringen, Centerpartiet och Liberalerna: ”Överenskommelsen om det finanspolitiska ramverket ska värnas.”

Exakt hur mycket det handlar om för kommande år återstår att se.

Men en måttstock kan möjligen vara det bedömda överskottet för staten för år 2019. Får man tro finansdepartementets prognoser landar i år statens finansiella sparande på hela 59 miljarder.

Finansministern var också mycket mån om att överskottet skulle bli så stort, eftersom de rätt begränsade reformer som regeringen föreslår ska genomföras under innevarande år skulle finansieras ”krona för krona”. Varje ny utgift ska alltså för 2019 betalas genom en besparing eller skattehöjning.

Skulle årets överskott vara det som regeringen anser vara lämpligt åren 2019-2022 handlar det om att staten skulle samla på sig en bra bit över 200 miljarder kronor, som alltså huvudsakligen kommer att gå till att fortsätta amortera på en statsskuld som redan – enligt finansministern – är ”den lägsta sedan 1977”.

Låt oss säga som så: de pengarna behövs på annat håll. Man kan bara hoppas att finansministern, när väl nya budgetar ska presenteras, ser det på samma sätt.

Det är alltså överskottsmålet snarare än en prognos i en tabell i vårbudgeten som är problemet. Särskilt i ett läge där både statens och den offentliga sektorns nettoförmögenheter växer kraftigt; allt medan investeringsbehoven är stora.