Reglerad invandring kräver individuell prövning

Ledare Artikeln publicerades
Den reglerade invandringspolitik, som nästan alla numera är överens om, kräver att vi håller på regeln att det krävs asylskäl för att få uppehållstillstånd.
Foto:

I veckan kom Riksrevisionen med en rapport som granskat konsekvensanalyserna – det vill säga de sannolika effekterna av förslagen – i 26 propositioner om migrationspolitiken som olika regeringar lagt fram mellan 2004 och 2015.

Riksrevisionen konstaterar att det saknas sådana analyser av de sannolika ekonomiska effekterna, den sannolika påverkan på antalet asylsökande och de sannolika kraven på myndigheter, kommuner och landsting.

Den här bristen på konsekvensanalys kan, parentetiskt, sägas ha präglat också en del annat i svensk politik under de senaste decennierna – hela privatiseringspolitiken, exempelvis. Skräckexemplet är regeringen Bildts tre propositioner som släppte in privata företag i skolan, vården och omsorgen, utan minsta lilla antydan om eventuella komplikationer som behövde förebyggas.

Även en enkel analys skulle ha visat på problemen med aktiebolag i behovsstyrd verksamhet, problemet med överkonsumtion vid så kallad tredjepartsfinansiering (alltså att konsumenten väljer och någon annan betalar) och problemet med selektering och segregation.

Det hade inte självklart lett till förbud mot privata verksamheter. Men kanske till att vissa sektorer – skolan, exempelvis – hade undantagits. Eller till att bara vissa driftsformer – personalkooperativ, stiftelser eller nyskapade former med särskilda regler för vinstuttag – skulle tillåtas.

Dock, det är en händelse som ser ut som en tanke att Riksrevisionens rapport kommer samtidigt med debatten om flyktingamnesti för de ensamkommande från 2015, som fått avslag på sina asylansökningar.

Och som många nu menar bör få stanna ändå, av humanitära skäl.

På ett sätt skulle det vara lätt att hålla med. Det handlar om unga människor, där två års väntan är en lång del av livet. Och även om många har familj att återvända till så är det till ett liv med sannolikt litet sämre framtidsmöjligheter än vad de har chans att få här.

Men det finns alltså skäl att göra en ordentlig konsekvensanalys av vad ett sådant beslut skulle innebära.

För det här är en situation vi kommer att ställas inför många gånger.

Sverige ska ha en generös flyktingpolitik. Den som exempelvis flyr från förföljelse och har starka skyddsbehov ska naturligtvis få stanna i vårt land.

Men alla som söker asyl har inte asylskäl. Men för dem som ger sig på flykt är naturligtvis de egna skälen tungt vägande. Att återvända till landet man lämnade för att framtiden kändes för osäker är, självklart och ofrånkomligt, tungt.

Och för dem som ställs inför de enskilda individer som får detta besked är det lätt att uppröras och engagera sig för att de ändå ska få stanna. Samtidigt, alltså, som den reglerade invandringspolitik som nästan alla numera är överens om, ohjälpligt kräver att vi håller på regeln att det krävs asylskäl för att få uppehållstillstånd.

Reglerad invandring kräver att vi ibland måste säga nej, även när det känns obehagligt inför de personer det handlar om. Det går alltid att hitta humana skäl för ett undantag just för den här gången – men vad händer då nästa gång?

För det blir en nästa gång. Och det kommer alltid att gå att hitta humanitära skäl för att säga ja då också. Den nya lagen om uppehållstillstånd för gymnasiestudier bäddar för det, om inte annat. Och det fortsätter att komma nya ensamkommande tonåringar. Som i flera fall kommer att få vänta rätt länge på sitt slutliga besked.

Det talas om ”orimliga handläggningstider”, som skäl för amnesti, men i det hör till saken att där oftast ingår en överklagandeprocess till Migrationsdomstolen och Migrationsöverdomstolen. Denna rätt att överklaga är viktig, men den kräver onekligen en del tid.

Och det blir litet konstigt om då denna tid sedan ska bli argumentet för att avslag inte ska gälla.

Det behöver finnas möjlighet att ge uppehållstillstånd av humanitära skäl, men det måste handla om individuell prövning. Inte om grupper.

För det finns alltid nya liknande grupper, med liknande skäl, som kan hävda att de bör behandlas på samma sätt.

Och vart tar det då vägen med den reglerade invandringen?


Det är den bistra sanning vi har att se i ögonen: Sverige kan bara hjälpa en bråkdel av de 20 miljoner som befinner sig på flykt i dag. Just därför bör vi ha regler – och orka hålla på dem – som gör att det skydd vi kan ge går till dem som har verkliga skäl.

Anne-Marie Lindgren