Riksbankens moment 22

Ledare Artikeln publicerades

Får man tro riksbankschefen Stefan Ingves, som i veckan lade ut texten i ett programmatiskt anförande, står penningpolitiken inför en svår utmaning: Hur ska ekonomin klara högre räntor i en miljö där hushållens skulder är större än någonsin förr?

Enligt riksbankschefen är hushållen mycket känsligare för räntehöjningar än tidigare. Beräkningar visar att en räntehöjning på en procentenhet har mycket större effekter på hushållens plånböcker än förr.

Ingves pekar på att hushållens sammanlagda skulder är nästan dubbelt så stora som inkomsterna. I sin tur betyder det att när räntorna väl börjar stiga – förr eller senare gör de nämligen det – så kommer det att slå hårdare på konjunkturen, eftersom hushållens vilja att konsumera och investera blir radikalt mindre än vid tidigare räntehöjningar.

Rent teoretiskt har alltså riksbanken ett mer kraftfullt penningpolitiskt vapen än tidigare.

Problemet är dock att detta vapen inte är alldeles enkelt att använda – av samma skäl.

Dagens konjunktur är god men knappast överhettad. Tillväxten är hygglig. Sysselsättningen växer och arbetslösheten sjunker. Inflationen har klättrat upp mot riksbankens mål om två procent.

Det finns alltså argument för att försiktigt börja höja räntan. Långsiktigt är det inte sunt och rimligt för riksbanken att ligga kvar med minusränta.

Men får räntehöjningar så kraftfullt genomslag som Stefan Ingves bedömer kan en sådan operation, även försiktigt sjösatt, rätt snabbt vända goda tider till sämre tider.

I någon mening är detta ett så kallat moment 22.

Höjer riksbanken räntan kan det förvandla en god konjunktur till en lågkonjunktur.

Men låter riksbanken bli att höja räntan finns det inget utrymme att sänka räntan den dag som lågkonjunkturen väl behöver attackeras.

Det kraftfulla vapen som riksbanken har i sin hand är alltså svårare än förut att använda.

Mycket talar därför för att riksbankens försiktighet att både höja och sänka sin styrränta kommer att bli mycket större i framtiden samtidigt som skillnaderna mellan den lägsta och den högsta nivån blir mindre.

Detta gör att ett större ansvar lär läggas på finanspolitiken att driva konjunkturpolitik. Statsbudgetens utgifter och inkomster blir alltså ännu viktigare.

Här får vi vara glada för att det sedan några år är slut med de stora skattesänkningarna och att överskotten i finanserna har pressat tillbaka statsskuldens andel av BNP till rekordlåga nivåer. Finanspolitiskt finns det beredskap att parera de konjunktursvängningar som riksbankschefen Ingves enligt egna argument lär få svårare att hantera via penningpolitiken.