Rollen som en Natomedlem aldrig fått spela

Ledare Artikeln publicerades

Plötsligt är Sverige med i den internationella storpolitikens centrum igen. Rollen är dock välbekant: som medlare, förmedlare, kontakt, brobyggare och skapare av mötesplatser.

Nordkoreas utrikesminister Ri Yong-Ho är i Sverige för överläggningar. Att vara utrikesminister i Nordkorea är i vanliga fall lite grann som att vara marinminister i Schweiz – det finns inte mycket att göra.

Nordkorea isolerar sig mycket medvetet från världen i övrigt. Utspelen som gäller konflikten med Sydkorea och USA brukar skötas av landets ledare Kim Jong-Un.

Att utrikesministern överhuvudtaget lämnar Nordkorea och besöker ett annat land är därför uppseendeväckande.

Spänningen mellan kärnvapenmakterna USA och Nordkoreas är världens just nu farligaste internationella konflikt. Första gången Stefan Löfven träffade USA:s president Donald Trump, under några minuter under en FN-mottagning i New York i september förra året, kom han därför med erbjudandet att Sverige skulle hjälpa till med en diplomatisk lösning.

Det lär ha varit en huvudpunkt när Löfven och Trump möttes i början på månaden.

Sverige tillhör de få västländer som har ambassad i Nordkorea och agerar så kallad konsulär skyddsmakt åt USA, Australien och Kanada. Sverige har alltså tagit på sig att hjälpa amerikanska medborgare i USA.

Detta i förening med att Sverige just nu sitter i FN:s säkerhetsråd och vårt långa historia av fred och alliansfrihet gör landet till en möjlig samtalspartner för både USA och Nordkorea.

Ingen kan idag säga vad utgången av kontakterna blir eller om Sverige i fortsättningen kommer att spela en roll i relationen mellan USA och Nordkorea. Men att samtal pågår är i sådana här situationer alltid bättre än att alla linjer är brutna. Kan man komma fram till ett toppmöte är det bra.

Ännu bättre är om man kommit överens om det mesta innan ett toppmöte, eftersom det alltid är en chansning att släppa ihop personer som Kim Jong-Un och Donald Trump som båda har storhetsvansinne och lättsårade egon.

Givetvis har Stefan Löfven egentligen inte haft något annat val än att kämpa för att upprätta kontakt mellan USA och Nordkorea. Arvet från Branting och Palme ligger i sådana här sammanhang tungt på en svensk socialdemokratisk statsminister. Varje chans till dialog och diplomati bör tas.

Men grunden för att kunna spela en sådan roll är alliansfriheten. Sverige hade varit otänkbar som mellanhand om vi varit med i Nato. Då hade vi definitionsmässigt varit fiende till Nordkorea.

Detta är detta vårt lands Natokramare inte förstår. Att både vårt land och världen faktiskt blir tryggare av att Sverige behåller sitt oberoende och sitt politiska manöverutrymme.

Det är något vi absolut ska värna om.