S måste tänka nytt om ekonomin

Ledare Artikeln publicerades
Om Socialdemokraterna, här i form av finansminister Magdalena Andersson, ska vinna framgång med att tala om välfärdspolitik måste det också följas av konkreta och rejäla resurstillskott till vård, skola och omsorg.
Foto: Claudio Bresciani/TT
Om Socialdemokraterna, här i form av finansminister Magdalena Andersson, ska vinna framgång med att tala om välfärdspolitik måste det också följas av konkreta och rejäla resurstillskott till vård, skola och omsorg.

Det må kärva i det socialdemokratiska opinionsläget, men diskussionerna om socialdemokratisk politikutveckling är bredare och livligare än på länge.

Det gäller både om den lokala och litet mer interna debatten, och den som syns media. De S-märkta tidningarnas ledarskribenter, som tappert burit fanan under gångna litet magrare år, har där fått sällskap av kommunalråd, fackliga företrädare, utredare och rapportskrivare.

Som i sin tur allt oftare får stöd även av kommentatorer utanför arbetarrörelsen.

Inte minst gäller det den ekonomiska debatten. LO-ekonomerna har just lämnat en konjunkturpolitisk rapport, den fackliga tankesmedjan Katalys kom i helgen med en rapport om välfärdens finansiering, och tidigare i höst kom Kommunal med förslag till omläggning av hela skattesystemet.

Det finns några gemensamma drag i de här rapporterna, bland annat kravet att slopa överskottsmålet för statsbudgeten. Det är för all del inte ett förslag som i sig själv får väljarna att omedelbart strömma till, men vad det i praktiken handlar om är att frigöra resurser som kan användas, exempelvis, till ökade statsbidrag till kommuner och regioner.

Och göra att man slipper skära ner i skola och sjukvård – stärka välfärden, helt enkelt.

Det förslaget har ett brett stöd bland ekonomiska kommentatorer, och till och med finansminister Magdalena Andersson har uttalat sig för det. Det håller nämligen på att svänga i den ekonomiska debatten, även in i borgerliga led.

Problemen i kommunerna är förmodligen den utlösande faktorn; det är uppenbart skadligt med ytterligare nedskärningar i redan hårt ansträngda samhällstjänster som skola och sjukvård.

Inte minst när det samtidigt sänks skatter för de allra högst avlönade, och införs ytterligare skattesubventioner för privata hushållstjänster av betydligt mindre vikt än skola och vård.

Från borgerliga partier hävdas fortfarande att det skulle vara skadligt att höja skattekvoten från dagens 43 procent, men det får tas för vad det är: en rent ideologiskt betingad ståndpunkt. Det finns inte några strikt ekonomiska argument mot att höja skatteuttaget med ett antal procentenheter upp till de nivåer vi utan problem har klarat tidigare.

Det finns över huvud taget inte belägg för att ett högt skatteuttag skulle skada ekonomin; det inte nivån som är det avgörande, nämligen.

Det avgörande är hur skattesystemet är uppbyggt, alltså hur skatterna tas ut, och vad skatterna sedan används till.

Och ett lågt skatteuttag, som innebär för små satsningar på sådant som inte bara socialt utan också i hög grad ekonomiskt är viktigt, som utbildning och sjukvård, kan alltså skada näringslivet.

Socialdemokratin är trängd i opinionen. Välfärdsfrågorna och satsningar på välfärdspolitik är viktiga för att kunna vända den negativa utvecklingen.

För välfärdsfrågorna rankas fortfarande högt bland väljarna, främst sjukvården som med all rätt oroar många.

Men det är onekligen svårt att dra väljare på att ”tala om välfärden”, som många socialdemokrater nu vill göra – om det väljarna rent konkret och på tvärs mot detta talande märker av är fortsatta nedskärningar.

Om socialdemokratin med framgång ska kunna tala välfärdspolitik måste det handla om resurstillskott, och tillräckliga sådana.

Något som kräver ett omtänkande i den ekonomiska politiken.