Sabuni brister i ledarskap

Ledare
Liberalernas partiledare Nyamko Sabuni kan konstatera att det går illa för hennes parti i opinionen.
Foto: Henrik Montgomery/TT
Liberalernas partiledare Nyamko Sabuni kan konstatera att det går illa för hennes parti i opinionen.

Tänk att vara främsta företrädare för ett parti som alldeles nyligen har nått sin största sakpolitiska framgång på mycket längre – avskaffandet av värnskatten – och samtidigt straffas hårt av väljarna. Liberalernas Nyamko Sabuni har satt sig i ett besvärligt läge.

Sabuni kan nämligen konstatera att hennes parti fortsätter att gå kräftgång i opinionen. I de flesta mätningar parkerar Liberalerna tryggt under riksdagsspärren.

Sabuni kan också notera att förtroendet för henne fortsätter att falla om en sten. Förtroendet i senaste mätningen från Expressen/Demoskop är till och med lägre än för Miljöpartiets båda språkrör Per Bolund och Isabella Lövin.

Sett genom Liberala glasögon borde inte världens lön vara denna otacksamhet.

Dels har partiet lyckats med konststycket att få politisk majoritet för att avskaffa den värnskatt – alltså den extra skatt som finns på de allra högsta inkomsterna – som man har bekämpat så hårt under så många år.

Dels har partiet i praktisk handling gjort det man lovade väljarna innan valet för drygt ett år sedan. När fyrpartialliansen inte fick fler mandat än de rödgröna samarbetar man över blockgränsen för att hålla extremhögern borta från makten.

Dels har samhällsutvecklingen varit sådan att partiet kan se att anslagen till både försvaret och polisen växer kraftigt; vilket är två andra profilfrågor som Liberalerna har och har haft. Snart är det väl bara i kraven på svenskt medlemskap i Nato och fler kärnkraftsreaktorer som partiet inte kan peka på några framsteg.

Dels är det så att som nyvald partiledare brukar förtroendet klättra uppåt, bland annat eftersom det finns en nyfikenhet inför ett nytt politiskt anslag, ett annat ansikte och en ny röst.

Fast egentligen är nog inte det opinionsmässiga tillkortakommandet för Liberalerna svårförklarligt.

Sabuni ser säkert, vilket är alldeles korrekt, förtroende som något som byggs långsamt och långsiktigt. Men även en sådan resa har en början. Som nyvald partiledare tog hon inget intressant initiativ och sa ingenting spännande. Hennes installationstal hade ungefär samma nerv som om hon hade blivit vald till ordförande i en lokal båtklubb.

Dessutom är det alldeles uppenbart att väljarna inte har uppskattat de sakpolitiska framgångar som partiet haft. Partiet hoppade av samtalen om insatser mot gängvåldet och inte ens liberala företrädare tycks längre försvara avskaffandet av värnskatten; särskilt som fördelningseffekterna av denna politik visat sig oacceptabla även för allmänborgerliga väljare.

Men framför allt är det nog så att Liberalerna har straffats av en del högerväljare för sitt beslut att samarbeta över blockgränsen, medan partiet i andra grupper – i alla fall hittills – inte har vunnit några sympatier för sitt starka ställningstagande.

Det är inte konstigt. Har man en partiledning som själv inte försvarar detta samarbete med någon större entusiasm utan snarare öppnar för en annan ordning inom bara några år är det inte märkligt att väljarnas förtroende faller.

Allt detta kokar ner till ett enda ord där det brister: ledarskap.

Ledarskap kan vara mycket. Men det brukar, framför allt i politiken, handla om sådant som att kunna analysera utvecklingen och uttrycka samhällskritik, känna och visa empati med de sämst ställda, ha förmåga att artikulera värderingar och visioner, vara tydlig med vad man konkret vill och varför – och på det sättet få med sig många på vägen vidare.

Det vore orättvist att påstå Nyamko Sabuni har lyckats med så mycket av detta under de månader hon varit liberal partiledare. Därför ser det också ut som det gör i opinionen för henne och hennes parti.