Sakta formas en extremallians

Ledare Artikeln publicerades
Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson (SD) har förhoppningar om en extremallians tillsammans med Moderaterna och Kristdemokraterna. Sett till hur M och KD nu agerar är dessa förhoppningar närmare ett förverkligande är någonsin.
Foto: Claudio Bresciani/TT
Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson (SD) har förhoppningar om en extremallians tillsammans med Moderaterna och Kristdemokraterna. Sett till hur M och KD nu agerar är dessa förhoppningar närmare ett förverkligande är någonsin.

Om Moderaterna och Kristdemokraterna tänker sig att i framtiden nå regeringsmakten utan att behöva ta stöd av de högerextrema Sverigedemokraterna bör deras olika budbärare fundera över det lämpliga i att ta heder och ära av de liberala partierna i allmänhet och Annie Lööf (C) i synnerhet.

Redan innan jul, alltså långt före regeringsfrågan slutligen var avgjord, vittnade inte minst Jan Björklund (L) om de attacker som han och hans parti utsattes för av den politiska högerns svans. Tar man del av det som framförs i både sociala medier liksom i mera etablerade mediala sammanhang förstår man att det knappast har lugnat ner sig efter att Januariavtalet skrevs under.

Visst kan man till del begripa den akuta bitterhet och besvikelse som vällde fram från höger efter att Centerpartiet och Liberalerna valde att göra upp med Socialdemokraterna och Miljöpartiet och släppte fram Stefan Löfven (S) som statsministern. För Ulf Kristersson (M) och Ebba Busch Thor (KD) flög nämligen den attraktiva makten i Rosenbad all världens väg och den gamla fyrpartialliansen spräcktes.

Men framför allt visade de liberala partierna med sina ställningstaganden allvar med att inte låta en ny regering bli beroende av Sverigedemokraterna. I praktisk handling demonstrerade C och L för hela världen att Kristersson och Busch Thor inte hade på fötterna när de trampade runt i utfästelser om att inte behöva förhandla med Jimmie Åkessons parti för att kunna regera.

De liberala partierna fullföljde den linje som lades fast inför valet; en linje som uppenbarligen M och KD bara trodde var ett simpelt utanpåverk. Sett till det som nu sägs och görs var de nog övertygade om att Lööf och Björklund ljög inför väljarna och att de efter valet, trots allt, skulle släppa fram en SD-stödd regering.

Det gick i den senaste partiledardebatten i riksdagen att känna iskylan mellan Ebba Busch Thor och Annie Lööf. Kristdemokraterna värvar nu medlemmar genom att utmåla C och L som opålitliga. Karikatyrer sprids. Borgerliga budbärare missar sällan ett tillfälle att beskriva Lööf och Björklund som i det närmaste förrädare och överlöpare.

För den som har hjärtat till vänster och tycker att blockpolitiken är någonting av det minst begåvade som mänskligheten uppfunnit är det i någon mening att välkomna. Vackert är det emellertid inte. Bidrar till ett mera vuxet politiskt samtalsklimat, även utanför partierna, gör det knappast heller.

För Moderaternas och Kristdemokraternas möjlighet att nå regeringsmakten utan att ta vägen via Jimmie Åkessons parti motverkar det dessutom sitt syfte. Man ska komma ihåg att för varje aggression som kommer till uttryck så grävs nya skattegravar och bränns gamla broar mellan de gamla allianspartierna.

M och KD kommer inte att trovärdigt kunna utmana om makten med mindre än att de har kompisar någonstans. Valet står helt enkelt mellan å ena sidan C och L och å andra sidan SD.

Jimmie Åkessons förhoppning om att det så småningom ska bildas ett nytt konservativt block – vi kan kalla det extremalliansen – tycks alltså med tanke på tonläget inom M och KD vara närmare ett förverkligande än någonsin. Vilket nog dessa båda högerpartier och deras sympatisörer bör tänka på.