SD:s politik blir en käftsmäll

Ledare Artikeln publicerades
Den sympatisör som nyfiket kikar ner i Sverigedemokraternas skattkista av idéer för den ekonomiska politiken, ska bli föga förvånad om allt hen hittar där är en käftsmäll från partiet och ingenting annat.
Foto: Joakim Carlsson
Den sympatisör som nyfiket kikar ner i Sverigedemokraternas skattkista av idéer för den ekonomiska politiken, ska bli föga förvånad om allt hen hittar där är en käftsmäll från partiet och ingenting annat.

Det har varit en fascinerande vecka.

Om Sverigedemokraterna på något sätt menade allvar med sin nolltolerans mot rasism, skulle Thoralf Alfsson givetvis åka ut på arslet ur partiet. Det var väl det budskapet länets centerpartister försökte förmedla när man ordnade en pressträff för att försöka få slut på Alfssons trakasserier.

Centerpartisten Jaafar Al-Jabiri är muslim. Han är också en person som varit starkt kritisk mot extremistiska läror som salafismen. Han har ifrågasatt om muslimerna i Sverige gjort tillräckligt för att hålla rent från fundamentalismen.

Vad han aldrig har gjort är att föreslå att svensk lagstiftning skulle baseras på sharialagar. Såvitt jag kan hitta har Jaafar Al-Jabiri aldrig sagt något sådant. Ändå får han frågor om det från Thoralf Alfsson, frågor vars svar tydligen inte intresserar Alfsson.

Svaren finns nämligen inte redovisade någonstans på Alfssons huvudsakliga kommunikationsinstrument mot världen, nämligen hans blogg där annars Jaafar Al-Jabiri figurerar som en ofta återkommande rollfigur.

Jaafar Al-Jabiri säger till Östra Småland att Alfsson ställt frågor om den uppmärksammade domen i Solna där en man friades från hustrumisshandel av ett par muslimska centerpartistiska nämndemän.

Jaafar Al-Jabiri tyckte domen var orimlig och inbjöd Alfsson till en kopp kaffe för att diskutera hans frågor, vilket Alfsson sa nej till.

Att Alfsson gång på gång tar upp sharialagar på sin blogg i samband med Jaafar Al-Jabiri är uppenbar rasism. Om Jaafar Al-Jabiri tagit upp ämnet i politiska sammanhang, hade det givetvis varit legitimt att diskutera. Men eftersom Jaafar Al-Jabiri aldrig sagt att han vill inför sharialagar, baseras Alfsson frågor helt på hans ursprung och religion.

Det är det vi kallar fördomar och rasism.

Det är precis lika orimligt att fråga Jan Björklund om han vill återinföra äldre västgötalagen (den där ”smålänning ligge ogill”), som att fråga Jaafar Al-Jabiri om sharialagar.

Därför är det skitprat när Alfsson säger att han ”ställt några högst relevanta frågor till en av Centerns ledande företrädare i Kalmar.”

Han har ställt fördomsfulla och rasistiska frågor och det understryks av att han inte ens velat lyssna på svaren.

Thoralf Alfsson hör inte hemma i riksdagen eller kommunfullmäktige. Han hör hemma på museum. Alfsson sätt att se på andra människor hör inte hemma i ett modernt samhälle. Som politiker är han en vandrande anakronism.

Men som bekant är problemet med politiska skämt att de tenderar att bli valda.

Apropå politiska skämt har ju Sverigedemokraterna en ekonomisk politik också. Som så ofta när det gäller partier som aldrig behövt ta ansvar för någonting är den ett hopkok av önskedrömmar och blå dunster.

Just det med blå dunster är ovanligt sant när det gäller Sverigedemokraterna och det är en smula överraskande. SD:s fördelningsprofil är numera oerhört gynnsam för de rikaste och drabbar låginkomsttagare, vilket Socialdemokraterna konstaterar i en granskning av SD:s ekonomiska politik.

Det är egendomligt eftersom Sverigedemokraterna minst av allt är ett liberalt parti. Därmed borde partiet inte dras med liberala partiers fobi för att ingripa i ekonomin för att rätta till orättvisor.

De utslag av extrem marknadsorientering som nu finns i partiets ekonomiska politik kommer inte från dess egna grumliga ideologiska rötter, utan är något man förvärvat på senare år.

Det är heller ingen hemlighet om varifrån det kommer. Sverigedemokraterna har sedan 2015 varit oerhört uppvaktat av näringslivsorganisationer som velat ”förklara” vad de vill ha för ekonomisk politik. SD har bara varit alltför villigt att lyssna.

Ett av de tydligaste exempel är vinster i skolan. I 2011 års program för skolan skriver partiet ”Att det är oacceptabelt att skattepengar avsedda för skolundervisning slussas över till aktieutdelningar”.

Men 2016 sa talespersonen i skolfrågor, Stefan Jakobsson, att man kunde göra ”papperssvalor” av det gamla programmet. Istället ansåg han nu att skolor är ”är som vilket företag som helst”. Det var bara att ta ut vinst om man ville.

Mycket typiskt för SD är dock att om man vill fördjupa sig angående deras skolpolitik, så är det fortfarande 2011 års program deras hemsida länkar till.

Det är alltså mer än troligt att det finns väljare som tror att SD fortfarande är emot vinster i skolan.

Många vet säkert inte heller att man vill utöka undantagen från turordningsreglerna i LAS, skilja a-kassorna från fackföreningarna, tillåta fortsatt utnyttjande av tillfälliga anställningar, införa en ny anställningsform med lagstadgad minimilön och avskaffa avdragsrätten för fackavgiften. Eller att partiet vill lägga ner Arbetsförmedlingen.

Men det här är aldrig heta frågor för SD. Att rösta på Sverigedemokraterna är ett ställningstagande mot andra, inte för SD.

Därför kan partiet slå in på en extremt marknadsliberal och orättvis fördelningspolitik utan att få interna strider, ja i många fall utan att anhängarna ens verkar veta det.

Men det är också den tomheten, den bristen på kärna, som en dag måste bli slutet för partiet. Må det komma snart.