Sill och svensk nationalsång

Ledare Artikeln publicerades
I Sverige har det i generationer varit en familjetradition att krydda sin egen sill till påsk, midsommar och jul. Det gör ingen i Island. Ingen, skriver Håkan Juholt.
I Sverige har det i generationer varit en familjetradition att krydda sin egen sill till påsk, midsommar och jul. Det gör ingen i Island. Ingen, skriver Håkan Juholt.

First Lady Eliza håller snapsglaset stadigt. En kylskåpssval OP väntar. Hon ser mig förväntansfullt i ögonen. Vi står i färd med att sjunga ”svenska nationalsången” från Moskva 5 mars 1957.

Det kunde ha blivit ”Flickorna från Småland”, berättade legendaren Lasse Björn efteråt, laget valde mellan två, men att spelarna kände sig mest trygga med ”Helan går”.

Där, i den iskalla isstadion i Moskva och Sverige har precis vunnit VM i ishockey. Nationalsången skall sjungas, men de sovjetiska arrangörerna hade ingen musik till ”Du gamla du fria”. Spelarna var osäkra på alla verserna i Richard Dybecks gamla folkmelodi, upptecknad i Odensvi i mitten av 1800-talet.

Så med strålkastarna i ansiktet och med TV-kameror tätt in på tog de istället beslutet att med rak rygg och stolt stämma, kraftfullt och lyckligt bjuda publiken och världen på en av våra mest sjunga snapsvisor.

Eliza som är gift med Islands president skrattade gott åt historien, nynnade med i melodin och uppskattade sin OP till gubbröra på ansjovis från Blekinge. Jag njöt av ögonblicket. Jag hade planerat stunden i månader, trots det bodde succén granne med katastrofen. Som livet ofta är.

Sillen utgör sedan århundraden ett unikt band mellan Island och Sverige. En gemenskap få tänker på idag. Island har i generationer sålt detta havets guld till Sverige vilket givit liv och växtkraft runt om den isländska kusten. Och själv kan jag fortfarande höra när min farfar Ivar och pappa Willy pratade om att den feta ”islandssillen” hade kommit till Konsum.

I Sverige steker vi strömming och lägger in sill. Islänningarna äter annat. I Sverige har det i generationer varit en familjetradition att krydda sin egen sill till påsk, midsommar och jul. Det gör ingen i Island. Ingen.

Runt borden hade jag samlat ett 40-tal krögare, matjournalister, stjärnkockar, importörer, grossister, politiker, konstnärer och andra utvalda. Som ett inslag under kvällen ställde jag fram min skärbräda och skivade sill, rödlök, fänkål, citron, krossade enbär och placerade i vacker glasburk med vitpepparkorn och hällde över min 1,2,3-lag.

En fem minuters föreställning. ”Varsågoda ambassadörens julsill”. Applåder och jubel och Eliza önskade sig vänligt en burk i julklapp.

Till kaffet, tecknades avtal och planer lades upp. Alla var överens; sillen är här för att stanna. Sverige placerar sillen på bordet i sillens hemland nr ett. Och jag kände bara lycka.

Kvällen före, när jag arbetade med dukningen kom beskedet att sillen från Blekinge fortfarande var ute på Nordsjön. Storm eller annan oklar förklaring hade försenat fartyget två dagar.

Den aktuella morgonen kom fartyget till kaj i Reykjavik. 300 containers ombord, i en av dessa 300, som skulle lastas av, förtullas och passera livsmedelsverkets kontroll, stod en liten pall god sill från Blekinge.

Mindre än en halv timme innan jag välkomnade First Lady Eliza till middagen, kom sillen med bud till köket. Hur detta gick till en är en helt annan historia. Dock tur att jag redan är gråhårig.

 

Håkan Juholt

Kolumnisten är Sveriges ambassadör i Island