Ska demokratin försvaras måste den ha makt

Ledare Artikeln publicerades
Demokrati är inte bara en fråga om rätten att välja mellan olika partier; demokrati handlar också om de valdas möjligheter, här i form av riksdagen, att fatta beslut som får effekt.
Foto:JANERIK HENRIKSSON / TT
Demokrati är inte bara en fråga om rätten att välja mellan olika partier; demokrati handlar också om de valdas möjligheter, här i form av riksdagen, att fatta beslut som får effekt.

Ambassadörer förväntas inte göra inlägg i den politiska debatten, vilket helt korrekt påpekades för Håkan Juholt när han i en intervju nyligen konstaterade att ”vi håller på att avveckla demokratin”.

Uttalandet var förstås diplomatiskt inkorrekt, men det hindrar inte att han tar upp en viktig fråga. För dessvärre finns skäl att se med viss oro på läget för demokratin.

Det är inte så att öppet antidemokratiska rörelser växer i styrka. Det som växer är rörelser med en agenda som innehåller åtskilligt av demokratiska frågetecken. Och där frågetecknen i en framtid kan bli otrevliga utropstecken.

Det är den ena typen av risk demokratin står inför.

Den andra typen, och det är egentligen den Juholt lyfter fram, är att demokratin avvecklas i den meningen att de politiskt valda organen får allt mindre makt, allt mindre möjligheter att påverka utvecklingen.

Makten flyttas till anonyma experter, nationellt eller internationellt. Eller till ”marknaden”.

Det är en utveckling som pågått i ett par decennier nu.

Delar av det beror av det som brukar sammanfattas som ”globaliseringen”, som förskjutit makten till kapitalintressena. Det betyder minskad makt för de andra intressen som tidigare kunnat kanaliseras via den politiska demokratin – exempelvis stora grupper löntagare.

Men den maktförskjutningen har förstärkts av politiska beslut.

Ett exempel här hemma är den mycket långtgående friheten för privata företag att etablera sig inom den skattefinansierade sektorn.

Det har motiverats med medborgarnas valfrihet, men regelverket är så gott som helt och hållet skrivet med utgångspunkt i producenternas intressen. I dag sitter vi med besvärande segregationsproblem i skolan, som visserligen har flera orsaker men där privatiseringarna spelar sin roll. Vi har problem att styra resurserna åt rätt håll inom sjukvården, och problem med växande kriminell infiltration i många välfärdssektorer.

Det internationella samarbetet, särskilt inom EU skulle principiellt kunna utgöra en demokratisk motvikt mot de internationella finansintressena. Men (för) mycket av det har utformats i enlighet med kapital- och producentintressen. Inom byggnads- och transportsektorerna, exempelvis, har vi fått en kraftig underbudskonkurrens, med effekter för arbetsmiljö, säkerhetsfrågor och lönenivåer.

Globaliseringen av ekonomin utgör en förändring av produktionsvillkoren på ett sätt som bekräftar den marxistiska tesen om att sådana förändringar också påverkar hela samhällsstrukturen – inklusive tänkandet.

För i takt med förändrad teknik och gränslösa kapitalrörelser har tänkandet vridits i riktning mot just mer av ”marknad” och mindre av ”politik”. Somliga har vunnit på det – och det är ofta nog de som också de senaste decennierna format den politiska debatten.

Och med det politiska beslut som har flyttat ännu mer till marknaden. Och ännu mer gynnat vinnarna.

De ekonomiska klyftorna har vuxit, i USA, i Europa, i Sverige. Skillnaderna i livsvillkor – exempelvis skolresultat och hälsa – ökar. Polis och järnväg fungerar allt sämre.

Vilket alltsammans kan sammanfattas som att demokratin blivit allt sämre på att lösa de uppgifter som är viktiga för att samhället ska fungera.

Och det är inte särskilt konstigt att många då börjar känna att det väl inte spelar så står roll om vi har demokrati eller inte.

Demokrati är inte bara en fråga om rätten att välja mellan olika partier; demokrati handlar också om de valdas möjlighet att fatta beslut som får effekt.

Om vi på allvar ska kunna försvara demokratin måste vi återföra makt till den.

Visst ska man alltid hålla diskussionen levande om vad som är statens roll, och hur det enskilda intresset ska balanseras mot det kollektiva. Men vi kan inte göra som marknadsromantikerna, nämligen förneka att det faktiskt finns kollektiva intressen – och att de kräver gemensamt, demokratiskt beslutfattande.

Minskad makt för demokratin, och politiken, betyder nämligen inte att mer makt hamnar hos den enskilde – som högerargumenten lyder.

Det betyder bara att mer makt hamnar hos andra maktgrupperingar än de som svarar inför väljarna.

Anne-Marie Lindgren