Skrivbordskrigare hotar världsfreden

Ledare Artikeln publicerades
Att Kim Jong Un hävdar att avtryckarknappen för Nordkoreas kärnvapen finns på hans skrivbord är inte det mest lugnande besked världen har fått.
Foto:Joakim Carlsson
Att Kim Jong Un hävdar att avtryckarknappen för Nordkoreas kärnvapen finns på hans skrivbord är inte det mest lugnande besked världen har fått.

När vi går in i 2018 är en av de saker vi måste konstatera att tre av de personer som har makt att starta ett förödande kärnvapenkrig är Donald Trump, Vladimir Putin och Kim Jung-Un. Som facit över mänskligt strävande efter en bättre och tryggare värld känns det minst sagt nedslående.

På nyårsdagen höll Nordkoreas ledare Kim Jong-Un ett tal som slog an en märklig ton, en blandning av hotfullhet och försonlighet.

Kim Jong-Un hävdade att avtryckarknappen till Nordkoreas kärnvapen hela tiden finns på hans skrivbord. Han underströk det med orden:

– Det är inte ett hot. Det är verkligheten.

Därmed ställde han också den amerikanske presidenten mot väggen. USA har under såväl Obama som Trump hävdat att man aldrig kommer att acceptera att Nordkorea har kärnvapen med kapacitet att nå USA. Så verkar det dock vara nu och det innebär att USA:s president måste ta ett beslut om hur han ska hantera problemet.

Donald Trump är sannerligen inte rätt man för jobbet. Hans instinkt kommer att vara något stort och dramatiskt, vilket i det här läget vore katastrofalt. Men möjligen har han insett att en öppen konflikt med Nordkorea i nuläget skulle kunna få Kubakrisen att framstå som en sillhostning. Avståndet mellan hot och konflikt är ännu kortare nu eftersom tillbakadragande inte finns som utväg.

Men Kim Jong-Uns tal anvisar en väg. Uppenbart räknar han inte med några stora reaktioner på sitt tal från USA eftersom han talade om att skicka nordkoreanska idrottare till vinter–OS i Sydkorea i februari. Kim Jong-Un framförde också förhoppningar om att OS skulle bli en framgång och att han ville se ett närmande mellan Nord- och Sydkorea. Detta är mycket ovanliga tongångar från Kim Jong-Un och hans företrädare.

Det kan tyda på att Nordkorea är redo för ökade kontakter utåt. Att FN-sanktionerna mot landet efter kärnvapenproven är mer besvärande än Kim Jong-Un och hans regim vill erkänna.

Den rådande politiska ideologin i Nordkorea kallas juche. Ordet kan översättas som självtillit eller oberoende. Som det tillämpas betyder det isolering, fysiskt och mentalt. Ättlingarna till landets första ledare, Kim Il Sung, styr. Någon politisk opposition är det givetvis inte tal om att tillåta. Utrikeshandeln är mycket begränsad.

Hela makten vilar på vapenmakt. En fjärdedel eller mer av den synnerligen begränsade statsbudgeten går till militären, som därmed ger statsledningen sitt fulla stöd. Det är ingen överdrift att hävda att det Nordkorea producerar mest är våld eller hot om våld mot sina egna invånare och mot omvärlden. Detta samtidigt som man har ett stort underskott i livsmedelsproduktionen, något som bara lindras en smula av import och bistånd.

Även om USA:s regering vore villigt att attackera Nordkorea med kärnvapen och därmed straffa hundratusentals oskyldiga nordkoreaner för sin ledares galenskap, så är risken att Sydkorea hinner attackeras eller drabbas av effekterna av en kärnvapenattack alldeles för stor. Det gör att det stora hotet mot Kim Jong-Uns regim inte kommer utifrån, utan från missnöje inne i landet. Det är tänkbart att Kim Jung-Un, trots all jucheretorik, är villig att byta fred mot handel. Att han tonar ner sin hotfullhet mot handel och samarbete som ger Nordkorea en stadigare ekonomi och ett minskat folkligt missnöje med regimen.

Kortsiktigt kan det fungera som provisorisk lösning. Långsiktigt måste den nordkoreanska regimen falla. Den är i varje avseende otidsenligt barbarisk. Men först måste man då hitta en väg att smidigt och fredligt flytta på de nuvarande makthavarna.

Ett av världspolitikens viktigaste mål blir att få bort Kim Jong-Un från sitt skrivbord utan att det händer katastrofer.