Slaget om LO-väljarna sker i fikarummen

Ledare Artikeln publicerades
Före detta metallbasen Stefan Löfven i samspråk med före detta metallbasen Göran Johnsson på en metallkongress 2005. Johnsson konstaterar i en intervju för TT nyligen att fackets glansdagar är över.
Foto: Anders Wiklund / TT
Före detta metallbasen Stefan Löfven i samspråk med före detta metallbasen Göran Johnsson på en metallkongress 2005. Johnsson konstaterar i en intervju för TT nyligen att fackets glansdagar är över.

När den svenska arbetaren tar en fika på jobbet ihop med sina arbetskamrater är det alltmer sällan de pratar om fackliga frågor. I vart fall när det inte är avtalsrörelse på gång. Arbetarna pratar mer politik på arbetsplatserna nu för tiden.

Det har i sin tur gynnat Sverigedemokraterna. SD-sympatisörerna växer i antal i LO-leden. Den som konstaterar det är Göran Johnsson, före detta ordförande i Metall som var metallordförande före Stefan Löfven.

Göran Johnsson med sina rötter i Olofström och Volvo gav i veckan en intervju för nyhetsbyrån TT. Intervjun gjordes strax efter beskedet att LO-ordförande Karl-Petter Thorwaldsson berättade om sin avgång vid nästa LO-kongress i sommar nästa år. Göran Johnsson har säkert rätt i sin analys om partisympatierna bland LO:s medlemmar.

LO har tappat medlemmar under flera år - inte minst efter att den moderatledda regeringen försämrade A-kassan 2007. Med sjunkande facklig medvetenhet följer också sjunkande politisk medvetenhet. LO som facklig centralorganisation har parallellt tappat i makt och inflytande. Fackens guldålder är förbi. Facket försvagas och det hotar den svenska arbetsmarknadsmodellen som vi känner den.

Den gamle högerledaren i Storbritannien, Margaret Thatcher ville på sin tid på 80-talet ”tämja facket.” Den svenska högern hade samma mål. Facket beskrevs som en destruktiv kraft. Facket var en ”kravmaskin.”

Det var Göran Johnsson som på 90-talet drev fram det berömda industriavtalet. Det avtalet gav LO-medlemmarna ökade reallöner och stabilitet på hela arbetsmarknaden. Avtalet till kom i samband med 90-talskrisen.

Sedan toppåren på 1990-talet har LO-förbunden tappat drygt 800 000 medlemmar, från nästan 2,3 miljoner till strax över 1,4 miljoner i slutet av 2018, berättar LO.

Mest tappar LO bland ungdomar vilket är djupt oroväckande. Medlemstappet hänger samman med att facket har mindre inflytande, konstaterar Göran Johnsson.

Att LO-medlemmar istället dras till ett främlingsfientligt högerparti som SD förklaras med att medlemmarna enligt Johnsson är ”förbannade.” Migrationen och oro för välfärden är förklaringen till ilskan. Göran Johnsson har säkert rätt i den analysen också.

Än så länge har inte avgående LO-ordförande Karl-Petter Thorwaldsson kommenterat Göran Johnssons uttalanden om förtroendekrisen för LO och Socialdemokraterna bland LO:s medlemmar. Tystnad måste tolkas som medhåll.

De fackliga representanterna måste klara att både protestera och leverera för återvinna förlorade själar. Den nye LO-basen nästa år efter Thorwaldsson har en stor uppgift framför sig. Det har hela arbetarrörelsen.

Hans Bülow

Kolumnisten är politisk chefredaktör, S, för Sydöstran