Socialism, populism och snömos (V)

Ledare ,
Från högerkanten tycker sig Nils Fredrik Aurelius se bilden av ett vänsterparti, här i form av partiledaren Jonas Sjöstedt, som lever i sin egen ideologiska bubbla och letar efter nya motiveringar för sin havererade världsbild.
Foto: Adam Ihse/TT
Från högerkanten tycker sig Nils Fredrik Aurelius se bilden av ett vänsterparti, här i form av partiledaren Jonas Sjöstedt, som lever i sin egen ideologiska bubbla och letar efter nya motiveringar för sin havererade världsbild.

Inget parti har skrivit om sitt partiprogram så ofta som vänsterpartiet, och på så goda grunder. När Berlinmuren föll 1989 gick det inte längre att behålla de gamla formuleringarna om revolution, kommunism och planhushållning. Ingen kunde längre inbilla sig att ”Socialismen som ekonomi uppvisar storslagna resultat …” (partiprogrammet 1987).

Frågan är bara hur djupgående förändringen varit. I alla följande program har man ändå fortsatt att predika kapitalismens (det vill säga marknadsekonomins) avskaffande och ”demokratisk kontroll av ekonomin”.

Samtidigt lämnade den havererade ”vetenskapliga socialismen” ett tomrum, som fylldes med lösligt formulerad feminism, ekologism och antirasism. Däremot försvann det tidigare engagemanget för fredsrörelsen, kärnvapenfria zoner och ensidig nedrustning när Sovjetunionen föll.

Bara känslomässigt snömos numera, alltså? Nej, i det programförslag som nu sänds ut på remiss, finns ändå åtskillig marxistisk bråte kvar. Spår av Marx´ värdelära, som säger att bara arbete skapar värde medan vinsten är något fult, finns förstås här och där.

En konsekvens av detta resonemang är att naturen är en fri resurs, vilken var en av anledningarna till den oerhörda miljöförstörelsen i öststaterna på sin tid. Nu skyller man istället miljöproblemen på kapitalismen.

Remissen är inte särskilt konkret, men ändå präglad av bidragspopulism. Naturligtvis finns förslaget om sextimmarsdag med bibehållen lön med, vilket onekligen är ett originellt sätt att lösa problemen med underbemanning inom exempelvis vården… Pensionsfonderna skulle kunna inriktas mot annat än ekonomisk avkastning, menar man vidare. Ett säkrare sätt att riskera framtida pensioner får man leta efter.

Motviljan mot Nato finns kvar sedan Sovjettiden. FN vill man demokratisera genom att avskaffa stormakternas veto i säkerhetsrådet. Det kan låta sympatiskt, men skulle göra att generalförsamlingen ännu tydligare blev ett forum för tomma resolutioner.

Inställningen till EU är svävande och speglar ambivalensen inom partiet. Vänsterpartiet är ”motståndare till unionen” och vill att den på sikt ska upplösas, men någon folkomröstning vill man inte ha. Om EU nu är så dåligt, varför då dröja med utträdet?

När man läser förslaget slås man av hur litet som står där om de frågor som enligt alla opinionsmätningar är de viktigaste för väljarkåren idag: massinvandringen, brottsligheten och rättsväsendets tillkortakommanden. Gängskjutningarna och bilbränderna har ingen plats i Vänsterpartiets verklighetsbeskrivning.

Sammanfattningsvis visar programförslaget bilden av ett parti som lever i sin egen ideologiska bubbla och letar efter nya motiveringar för sin havererade världsbild.

NILS FREDRIK AURELIUS

Kolumnisten är fd riksdagsman (M) från Kalmar