Stenkastare i glashus

Ledare ,
Annie Lööf är kritisk mot Socialdemokraternas politik mot arbetslösheten men har själv inga bra resultat att luta sig mot.
Foto:

Centerpartiledaren Annie Lööfs rasande attack på förslag som Socialdemokraterna lanserar mot arbetslösheten riskerar att slå tillbaka mot henne själv.

Lööf lät i tidningen Aftonbladet i veckan meddela att Stefan Löfvens idéer om att ställa krav på jobb för långtidsarbetslösa vid offentlig upphandling, 90-dagarsgaranti för unga och traineejobb vara ”halvkokta”. Hon klämde i med att hon ”har väldigt svårt att förstå varför Löfven väljer att driva de erkänt sämsta jobbförslagen”.

Självfallet kan man ha synpunkter på olika idéer och, framför allt, på den alltför begränsade omfattningen av regeringens föreslagna insatser mot arbetslösheten.

Bedömningarna från finansdepartementet om arbetslöshetsnivåns utveckling på sikt är härvidlag synnerligen dystra.

Men om idéerna i sig, omsatta i verkliga åtgärder, kommer att åstadkomma resultat får man nog låta vara osagt – särskilt som de ännu varken har beslutats, genomförts eller haft en chans att verka.

Den politik som däremot Annie Lööf under flera år har drivit, och även fortsättningsvis vill gå vidare med, har inte burit mycket frukt.

I själva verket exploderade både långtids- och ungdomsarbetslösheten under Centerpartiets åtta år i regeringen.

Den förra regeringens stora insats mot ungdomsarbetslösheten – de sänkta arbetsgivareavgifterna – har heller inte mycket till stöd hos de så kallade experter som Lööf i olika sammanhang föser framför sig.

Organisationen Svenskt Näringsliv utsåg nyligen professor Lars Calmfors till ledare för sitt oberoende arbetsmarknadsekonomiska råd. Att döma av vad Calmfors själv sa om de sänkta arbetsgivareavgifterna på ett aktuellt SNS-seminarium – refererad i tidningen Arbetsvärlden – tänker han inte vara någon buktalardocka för högern:

”Det har varit ett dyrt sätt att öka sysselsättningen”, menade han och hävdade, enligt artikeln, att de 6 000-10 000 jobb som åtgärden sägs ha skapat inte kommer att bestå på längre sikt.

Själva åtgärden har kostat statskassan svindlande 15-17 miljarder kronor i minskade intänkter.

Inte heller professor Anders Fors–lund vid IFAU, Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering, gav Lööfs stora åtgärd någon större uppbackning.

I samma publikation menade han att grundproblemet är att de ungdomar som har fått jobb i de allra flesta fall skulle ha anställts i alla fall. ”Istället för att sänka arbetsgivareavgiften för alla skulle man kunna ge tre gånger så höga subventioner till dessa grupper och ändå få pengar över.”

Vad det då handlar om är, enligt tidningsreferatet, att identifiera ungdomar som står långt från i arbetsmarknaden och rikta åtgärder mot till exempelvis ungdomar med funktionshinder och unga som lämnar gymnasiet utan godkända betyg eller som hoppat av skolan.

Lööf omtalade reform tycks alltså mest ha varit mångmiljardbelopp kastade rakt i sjön. Det hade således varit klädsamt av Annie Lööf – och möjligen även stärkt hennes trovärdighet som opinionsbildare – om hon varit lite ödmjuk inför den politik hon själv genomfört och de resultat som hon åstadkommit.

Ty det är en gammal sanning att det är olämpligt att kasta sten när man själv sitter i glashus.