Styrningsfrågor med sprängkraft

Ledare
Per Molander har för Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi (ESO) skrivit en rapport med titeln Dags för omprövning, och som är en mycket kraftig vidräkning med 90-talsreformerna.
Foto:

Styrning av offentlig verksamhet – det låter som en ganska torr och tråkig fråga om administrativa regler för förvaltningstjänstemän.

Artikeln publicerades 3 april 2017.

Men det är det inte.

Det är, i själv verket, en fråga med just nu oerhörd politisk sprängkraft.

Det syns i aktuella stridsfrågor som vinster i välfärden, kollektivavtalsliknande villkor vid statliga upphandlingar, förändringar av Lex Laval och uppstramningar av överutbudet av svårkontrollerade fonder i pensionssystemet.

För ”offentlig verksamhet” är ju detsamma som skattebetald verksamhet. Och styrning av skattebetald verksamhet handlar om att se till att skatterna används för sina syften och ge skattebetalarna det bästa utbytet av pengarna.

Möjligheterna till sådan styrning har försämrats sedan 1990-talet. Vilket är en god del av förklaringen till att välfärdssektorn i dag presterar sämre än tidigare.

Det handlar om att det i viktiga avseenden inte längre går att prioritera, det handlar om personal måste lägga ner för mycket tid på fel saker, att det sparas på personal för att skapa utrymme för vinster, att pengar läcker ut till rent kriminella verksamheter, och så vidare.

De mesta av de problemen kan föras tillbaka till de förändringar som gjordes på 1990-talet. Vinstsyftande företag släpptes in i välfärdssektorn, en stor kontrollapparat byggdes upp som en följd av styrningsmodellerna i New Public Management (NPM), kommunala enheter skulle plötsligt köpa tjänster av varandra i stället för att samarbeta.

Det var förändringar som infördes med mycket litet av underliggande analys av för- och nackdelar. Snarare handlade det om fromma förhoppningar och 90-talets glada tro på marknadsmekanismer som den saliggörande lösningen på tidens i och för sig reala problem med att få pengarna att räcka.

Men allt det som var tänkt att leda till lägre priser, bättre kvalitet och större effektivitet har visat sig ge det rakt motsatta.

Per Molander har nu för Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi (ESO) skrivit en rapport med titeln Dags för omprövning, och som är en mycket kraftig vidräkning med 90-talsreformerna.

Rapporten påminner om den rapport från Studieförbundet Näringsliv och samhälle (SNS) som kom 2011 och som på forskares torrt sakliga vis konstaterade att privatiseringarna inom välfärdssektorn inte ökat effektiviteten, inte sänkt priserna och inte höjt kvaliteten totalt. Men SNS-rapporten avsåg alltså specifikt privatiseringarnas effekter, medan Molander tar debatten vidare och granskar fler av förändringarna.

Molander, bör påpekas, är ämbetsman och bland annat arkitekten bakom dagens budgetnormer; han kan lika litet som forskarna i SNS-rapporten beskyllas för att ha en specifik politisk agenda.

Han gör det som borde ha gjorts redan innan 1990-talets reformer sjösattes: reder ut varför skattefinansierad verksamhet, som ska fördela nyttigheter efter behov, skiljer sig från marknader, som fördelar varor och tjänster efter individers köpkraft.

Så Molander vill ändra reglerna för skolvalet, ge landstingen rätt att säga nej till LOV, ändra ersättningssystemen så att de motsvarar de faktiska kostnaderna, avveckla premiepensionssystemet och ersätta den fria etableringen av med kommunala upphandlingar (för att stoppa dagens omfattande företagsfusk).

Samtliga förslag är grundade i saklig kritik mot den felstyrning av resurser som dagens system skapar.

Ändå är de att se som politisk dynamit.

För rapporten visar – precis som på sin tid SNS rapport – att den marknadsideologi och den ideologiskt betingade strävan att släppa in privata vinstsyftande företag i välfärdssektor, den håller inte.

Den ger inte de resultat som verksamheterna ska ge.

Vilket, givetvis, är svårsmält för de som, av ideologiska eller intresseskäl försvarar de privata vinsterna och hela tänkandet att näringslivsmodellerna är de överlägset bästa även för välfärdssektorn.

Dock, borde inte vissa tänkande personer även inom borgerligheten börja inse att alldeles för mycket av 90-talets förändringar helt enkelt inte håller?