Turkiet måste släppa Ali Gharavi

Ledare Artikeln publicerades
President Erdoğan och hans kumpaner tycks anse att endast en fängslad människorättsaktivist är en god människorättsaktivist. Det gäller att det internationella samfundet väsnas och visar att man inte accepterar det här. Släpp Ali Gharavi och de övriga Amnestyaktivisterna genast!
Foto:Joakim Carlsson
President Erdoğan och hans kumpaner tycks anse att endast en fängslad människorättsaktivist är en god människorättsaktivist. Det gäller att det internationella samfundet väsnas och visar att man inte accepterar det här. Släpp Ali Gharavi och de övriga Amnestyaktivisterna genast!

Släpp Ali Gharavi genast!

Det är det enda vettiga och rimliga som den turkiska regimen kan göra. Den svenske medborgaren Ali Gharavi sitter sedan två veckor tillsammans med nio andra människorättsaktivister gripen i Turkiet. Dess personer är enligt turkiska myndigheter misstänkt för ”medlemskap i väpnad terrororganisation”.

Inget talar för något annat än att Ali Gharavi gjorde det han säger att han gjorde: undervisade andra människorättsaktivister i digital säkerhet. Enligt UD är anklagelserna fullständigt grundlösa och de av anklagelserna som blivit offentliga är rena struntet. . Människorättsaktivisterna anklagas för saker som att ha samlat in namnunderskrifter till stöd för två hungerstrejkande statsanställda som greps efter förra årets kuppförsök och för att ha skickat ett brev till Sydkoreas ambassad där man kritiserar att Sydkorea exporterar tårgas till Turkiet som använts mot fredliga demonstranter.

Dessa handlingar är givetvis inte olagliga i något land som bryr sig om individens rättigheter. Turkiet är tyvärr ett land som under lång tid nu glidit allt längre in i det auktoritära mörker där makt är rätt och lagar och regler ändras efter de styrandes behov.

Att ge sig på folk som arbetar för Amnesty International och andra människorättsorganisationer är minst sagt tydlig signalpolitik. Den turkiska regimen har inte varit diskret med att göra klart för alla att det inte ska vara någon regeringskritik i det här landet. 140 journalister har fängslats, ännu fler har fått sina presskort indragna och tusentals har helt enkelt fått sparken. Reportrar utan gränser skrev redan i februari att ”självcensuren lagt sig som en filt över landet och den fria pressen är förlorad.”

Det som pågår är vidrigt, för regimen slår mycket medvetet mot journalister och aktivister för att sänka ribban. Avsikten är kanske inte att fylla fängelserna med folk som yttrat sig kritisk, utan att skrämma andra att censurera sig själva. Ger man till exempel sig på en människorättsorganisation som Amnesty sänder man en signal till organisationer och individer med en politik agenda i Turkiet att det enda som lönar sig är att hålla käften. Plötsligt är medierna fyllda med nöje, sport och mode eftersom ingen är riktigt säker var gränsen går. Därför vågar man inte ta upp politik och samhällsfrågor.

Det påverkar alla. Tystnaden tilltar i Turkiet.

Men om tystnaden breder ut sig i Turkiet, är det viktigt att det väsnas så mycket mer utanför landet. Trots allt är det inte lika lätt som det än gång var att försöka styra informationsflödet despotiskt. Den tekniska utvecklingen gör att kritik från utlandet läcker in.

Sylvia Kinberg i Rockneby känner Ali Gharavi och hans fru. Kinberg tänker starta en namninsamling på nätet för att få honom fri.

Att skriva på en namninsamling kan kännas som lite när det handlar om att försöka få en människa fri. Men tystnaden är den stora fienden. Det en auktoritär regim vill åstadkomma är att deras kritiker ska tappa modet. Att det ska få känslan att det är meningslöst att protestera, för det finns ändå ingen som lyssnar.

Någon lyssnar dock – sådana här regimer har tunt skinn och stora öron. De gripna och deras familjer och vänner har också känsliga öron. För de är tystnaden och glömskan den svåraste fienden.

Utrikesminister Margot Wallström har publicerat ett uttalande till stöd för Gharavi med kritik mot utvecklingen i Turkiet under nuvarande regim. Det hade gärna fått vara starkare, men säger faktiskt det som är väsentligt. Men det är viktigt att regeringen fortsätter att uppmärksamma fallet.

Vi hoppas dock att den inte ska behöva gör det länge, utan att den Turkiska regimen hör protesterna och öppnar fängelseportarna för oliktänkande och politiska fångar.

Släpp Ali Gharavi genast!