V-ultimatum inget recept för framgång

Ledare ,

Får man tro tidningen Expressen så kräver allt fler högljudda röster inom Vänsterpartiet att deras parti ska ha ministerposter för att stödja en S-regering efter valet. Möjligen är det sådant som ett parti med ambition och självaktning känner sig tvunget att säga, men man måste också tänka längre än näsan räcker.

För det första borde vänsterpartisterna ha sett vad regeringsmedverkan har gjort med Miljöpartiet. Inte ens med bästa vilja i världen kan man hävda att mandatperioden har blivit någon framgång för det gröna partiet. Frågor om svek, långt gångna kompromisser och urholkad egen profil diskuteras. Partiet riskerar nu allvarligt att ramla ur riksdagen.

Erfarenheter av vad koalitionsmedverkan kan göra med mindre partier finns även att hämta i den gamla alliansregeringen. Men uppenbarligen blundar vänsterpartiets aktivister inför dessa avskräckande exempel.

För det andra kan knappast vänsterpartisterna hävda att det nuvarande budgetsamarbetet med regeringen har varit fruktlöst. I själva verket brukar partiets företrädare rada upp framgångar som man säger sig ha uppnått. Exemplen är många: mångmiljardsatsningar på kommuner och landsting, glasögonbidrag till barn och investeringar i kollektivtrafiken.

Visserligen är det en regering i samarbete med ett riksdagsparti som står bakom denna politik. Men vänsterpartiet har lyckats med konststycket – kanske just därför att man inte sitter i regeringen – att knyta sakpolitiska framgångar till sitt eget parti. Man tycks, hur märkligt det än verkar, kunna vara i både opposition och regera på en och samma gång, vilket gett partiet opinionsmässig höjd och stabilitet.

För det tredje borde vänsterpartisterna begripa att den typen av uttalanden som nu fälls innebär att valrörelsen kan komma att handla mera om det parlamentariska spelet än sakpolitik och värderingar.

Hittills har denna mindre attraktiva diskussion rullat runt på högerkanten eftersom M och KD öppnat för att ta regeringsstöd av riksdagens högerextrema parti. Men nu öppnar alltså V för att sätta frågor om det politiska spelet i förgrunden även för vänstersidan i svensk politik. Vill partiet verkligen ha en sådan valrörelse?

För det fjärde riskerar denna typ av påtryckningar från vänster att driva Stefan Löfven i armarna på de borgerliga. Självklart är samarbete över blockgränsen i viktiga frågor önskvärt. Men också för att hålla borta just Sverigedemokraterna från makten.

Men om Vänsterpartiet redan innan valet börjar hota, villkora och ställa ultimatum i regeringsfrågan så kommer allt starkare röster att resas för att Löfven ska vända sig till de borgerliga, eftersom Vänsterpartiets uppträdande inte ses som ansvarsfullt och pålitligt.

Går Löfven däremot Vänsterpartiet öppet till mötes kan de rödgröna komma att dräneras på väljarstöd. Det skulle inte gynna vänsterns intressen under kommande mandatperiod. Har vänsterpartisterna glömt fiaskot för den förtida rödgröna koalitionen i valet 2010?

Man får därför, inte minst för vänsterns egen skull, hoppas att tongångarna från Jonas Sjöstedt blir annorlunda på den V-kongress som inleds i dag fredag.

Peter Akinder