Vad händer nu i regeringsfrågan?

Ledare Artikeln publicerades
Den erfarne facklige förhandlare som heter Stefan Löfven vet förstås allt som är värt att veta om förhandlingstaktik.
Foto: Hossein Salmanzadeh/TT
Den erfarne facklige förhandlare som heter Stefan Löfven vet förstås allt som är värt att veta om förhandlingstaktik.

Men sedan då? Det är den intressantaste frågan i den just nu mycket öppna striden om regeringsbildandet.

Att Kristersson gav upp, och att alliansen i praktiken är upplöst, är inget att förvånas över. Som valresultatet blev, och med de mycket tydliga ställningstaganden som gjorts i valrörelsen mot samarbete med SD, var drömmen om en ny alliansregering dömd att förbli en dröm.

Och om borgerligheten behövde litet tid att vakna ur drömmen är inte så mycket att säga om. Det brukar ta litet tid att orientera om sig i en verklighet som förändrats.

Men, som sagt, vad ska komma sedan? Hittills har regeringsbildandet dominerats av rent matematiska överväganden. Siffrorna 144 – 143 har ältats till leda, men den intressanta siffran, trots allt, är 175, alltså det antal röster som krävs för majoritet i riksdagens omröstningar.

Eller rättare sagt, den inledande intressanta siffran är 174 – det vill säga det högsta möjliga antalet nejröster en statsministerkandidat kan få emot sig och ändå bli vald. För grundlagen kräver alltså inte en majoritet ja-röster, bara att majoriteten inte röstar nej.

Valet av Ola Ullsten illustrerar det. Han valdes en gång till statsminister med 39 ja-röster (folkpartiets egna), 66 nej (M och VPK) och 215 nedlagda (S och C). Det var, för övrigt, också en uppgörelse över blockgränserna som låg bakom den regeringsbildningen.

Men, som sagt, matematiken kring regeringsbildningen är inte den enda viktiga frågan. Det handlar också om att bilda en regering som någorlunda handlingskraftigt kan ta itu med de inte alldeles enkla frågor som väntar de närmaste åren.

Alla av dem är inte blockskiljande, och alltså inte problematiska för en blocköverskridande regering att ta itu med. I andra finns det förhållandevis stor enighet om problembeskrivningen, men skilda uppfattningar om hur lösningen ska se ut; där borde det gå att förhandla sig fram.

Men i några finns det synnerligen rejäla skillnader. Som i grunden handlar om olika samhällssyn, ideologi om man så vill, och att partierna faktiskt företräder olika väljarintressen.

Ett tydligt exempel är arbetsmarknadsfrågorna, där S står mycket långt från både C och L, och där den uttalat antifackliga inställningen hos Annie Lööf kan bli ett allvarligt samarbetsproblem. Ett annat exempel är den laddade frågan om vinsterna i välfärdssektorn, där den borgerliga attityden att inte göra någonting som helst åt de problem vinstintressena skapar inte går att förena med Socialdemokraternas (och, faktiskt, väjarmajoritetens) krav på regelförändringar som åtminstone dämpar problemen.

Och en allvarlig rekommendation är att reda ut hanteringen av dessa de verkligt blockskiljande frågorna innan man bildar en gemensam regering. Annars är risken att regeringen i viktiga frågor blir handlingsförlamad, eller att den splittras av de interna motsättningarna – varpå hela regeringbildarcirkusen börjar om igen.

En regering över blockgränserna kräver kompromisser av alla inblandade. Alla partier kommer att förlora något, men förstås också vinna något.

För socialdemokratins del är det alltså klokt att göra klart för sig vad som är förhandlingsbart och vad som inte är det, vad man kan ge upp, vad som kan bytas mot vad – och vad man under alla omständigheter måste hålla fast vid.

Den erfarne facklige förhandlare som heter Stefan Löfven vet förstås allt som är värt att veta om förhandlingstaktik. Högst sannolikt har Socialdemokraterna här en fördel framför de borgerliga partierna; deras partiledare må vara bättre tränade i medial debattkonst än Löfven, men de senaste veckornas turer inom alliansen visar att det de har en del att lära vad gäller just förhandlarkompetens.

En blocköverskridande regering har sannolikt ingen enkel resa framför sig. Men om den låsning, som så länge präglat svensk politik och som betytt att debatten ibland fastnat i ett ältande av redan etablerade positioner, nu öppnas kan det i bästa fall också innebära en öppning för en mer öppen och reflekterande politisk debatt.