Välkommen till Thorrablot!

Ledare Artikeln publicerades
Sveriges ambassadör i Island, Håkan Juholt, skriver i dagens kolumn om den isländska midvinterfesten Thorrablot, vid vilken fårskallen på bilden serverades.
Foto: Magnus Hjalmarson Neideman/SvD/T,Håkan Juholt
Sveriges ambassadör i Island, Håkan Juholt, skriver i dagens kolumn om den isländska midvinterfesten Thorrablot, vid vilken fårskallen på bilden serverades.

På bordet framför mig ligger mjölksyrade testiklar och stirrande fårögon. Sjökapten Hilmar Snorrason har bjudit till Thorrablot, isländsk midvinterfest.

Jag ser ut över svedda fårhuvuden, blodister, förruttnad fisk, syrad val, syltor i olika skalor av grått, inälvs–korv, hardfiskur-torkad kojla och havskatt.

På mitten av bordet står en stor flaska Brennivin, nationalspriten som också går under namnet Svarta döden. Det känns som om jag är med i TV-programmet Historieätarna.

Kryddor saknas helt, varken salt eller peppar, än mindre smaksättare som timjan eller salvia.

Den tid då familjer för egen hand producerade all mat ligger inte mer än två generationer bort. Innan varuhus, kyldiskar, snabbmat, pizza och kebab. Så var det i de flesta länder och så är det fortfarande för miljontals människor världen över.

Nöden gör det självklart att ta tillvara allt. Hela djuret. Allt som mättar och ger näring.

Fattigbonden var utomordentligt uppfinningsrik och av huvuden gjordes sylta, inälvor blandades med hackat kött som inte kunde användas till annat och stoppades till korv. Blodet blev degvätska vid baket och blev till paltbröd eller palt, fläsket kokades, kryddades och bakades in i potatis till kroppkakor. Det är hos torparen som husmanskostens vagga stått.

Såväl i Sverige som i Island.

Med 50-, 60-, 0ch 70-talens växande välstånd och explosion av moderna och smakrika livsmedel försvann steg för steg husmanskosten bort från familjernas köksbord. Plötsligt fick människor råd att välja bort och banden med historien och förfäder offrades på risets, pomfritens, hamburgarens och pastans altare.

Jag erinrar mig ett genant ögonblick mitt på Drottninggatan i Stockholm, en varm sommardag, för några år sedan.

En japansk turist frågar mig efter en restaurang i närheten som serverar traditionell svensk mat. Jag ser mig omkring och kan peka ut vägen till mongolisk barbecue, thai, indiskt, sushi och kebaber och pizzerior och så en pizzeria till och ännu en. Jag försöker förtvivlat ett svar på den japanske turistens enkla fråga och så hör jag mig själv säga: ”Skansen är jättefint, där finns mycket av svensk historia och traditionell svensk mat.” Och så visar jag på en karta var Skansen ligger.

Jag visar vägen till ett friluftsmuseum och därmed underförstått säger att husmanskosten finns på museum, att den tillhör vår kollektiva historia, ratad av samtiden.

Självklart är det inte så illa. Men då i den stunden blev det så. Det var mitt bästa svar i ögonblicket.

Idag känner jag att husmanskosten är på väg tillbaka på bred front. Kanske har det att göra med alla TV-program där äldre, charmiga kockar visar hur mat tillagas och berättar om hur god den är. Kanske handlar det om vår längtan till våra rötter. Kanske är det bara så att det gamla plötsligt, med tidens svängning, blivit det nya.

Att fira Thorrablot blev åter populärt i Island i början av 2000-talet. Idag är menyn och midvinterfesten närmast en nationell angelägenhet. Islänningar samlas i stora sporthallar i tusental och äter Thorrablot tillsammans. Fårtestiklarna och fårögonen, den ruttna hajen, syrade valen och okryddade syltan för islänningarna samman, gemenskapen och identiteten blir större än smakupplevelsen.

Maten vi bjuder berättar vår historia, vilka vi är och var vi kommer ifrån. Skänker oss ett sammanhang.

I veckan stekte jag isterband till en av Islands främsta musiker och om några dagar skeppas inte mindre än 40 000 delikatesskroppkakor till den isländska huvudstaden.

Det historiskt mättade matbordet för oss samman och bjuder på resor till vårt inre. Matdiplomati helt enkelt.

Håkan Juholt

Kolumnisten är Sveriges ambassadör i Island