Valresultat utan vägledning

Ledare ,
Stefan Löfvens socialdemokratiska parti verkar ha hamnat under 30 procent. Men de rödgröna har i skrivande stund ett litet övertag mot alliansen i fråga om riksdagsmandat.
Foto: Stina Stjernkvist/TT
Stefan Löfvens socialdemokratiska parti verkar ha hamnat under 30 procent. Men de rödgröna har i skrivande stund ett litet övertag mot alliansen i fråga om riksdagsmandat.

Sett till resultaten i den senaste veckans opinionsmätningar blev det inga stora överraskningar i söndagens val. Dessa mätningar visade att det skulle bli hyggligt jämnt mellan alliansblocket och de rödgröna, att Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet skulle gå framåt och att Socialdemokraterna och Moderaterna skulle vackla rejält.

I skrivande stund tycks det bli så.

I fråga om regeringsbildningen kan ingen klar vinnare utses. Visserligen tycks de rödgröna, omräknat till riksdagsmandat, bli hårfint större än alliansen. Men skillnaden är så pass liten att väljarna inte gett någon tydlig vägledning om vilken regering som de vill se.

Till frågan om hur Sverige ska styras under de kommande åren lär vi därför få återkomma när ett mer klart valresultat finns på bordet.

För den med hjärtat till vänster är resultatet nedslående. Visserligen gör Vänsterpartiet ett förhållandevis mycket bra val. Jonas Sjöstedt vinner åtskilligt av det som Socialdemokraterna förlorar. I Vänsterpartiets resultat finns förmodligen många traditionella S-väljare som vill se sitt gamla parti ta ett steg till vänster.

Socialdemokraterna gör sitt sämsta val på mer än ett århundrade, även om det inte blev så illa som det fanns anledning att tro dagarna innan valet.

Säkert lär det finnas någon som tycker att det är en framgång att partiet, med bred marginal, förblir riksdagens största samt att resultatet är sådant att det skulle få partivänner i andra länder att bli gröna av avund.

Men sett i ljuset av vad partiet historiskt har nått för resultat, samt den potential som trots allt finns i socialdemokratins grundläggande idéer, kan inte ett resultat under 30 procent sägas vara annat än underkänt.

Det stora regeringspartiets tillbakagång har flera troliga förklaringar: det stökiga parlamentariska läget, regeringssamarbetet med Miljöpartiet, LSS, den vingliga migrationspolitiken, fokuset på brott och straff - ja, listan kan göras lång.

Egentligen var det först det sista året som regeringen började bedriva en politik som väljarkåren kände igen och uppskattade.

Men detta räckte inte när bland annat hanteringen av LSS sågs som en bekräftelse på att regeringen inte riktigt står för en generös och omfördelande välfärdspolitik.

Någon verklig folkomröstning om välfärden blev det inte. Vårens dividerande om migrationspolitiken – där många nog uppfattade att Socialdemokraterna mest såg problem med det stora flyktingmottagandet– var heller inte någon tillgång.

Det vore inte ologiskt om det socialdemokratiska ledarskapet och, framför allt, dagens politiska linje i närtid får sitt förtroende prövat av en extra partikongress.

Alldeles uppenbart behöver partiet en nystart oavsett om det i höst sitter kvar i regeringsställning eller inte.

Den samlade borgerligheten gör inte heller något vidare val. Man samlar inte mer än fyra av tio väljare. Man hamnar ungefär som i valet för fyra år sedan, vilket då sågs som en katastrof. På detta lär man emellertid försöka tråckla sig fram till regeringsmakten.

Moderaternas tydliga tillbakagång är särskilt anmärkningsvärd. Den inträffar i opposition.

I hög grad hänger den ihop med partiets svårtolkade besked kring samarbete med Sverigedemokraterna. Till del spökar säkert också stödröster till Kristdemokraterna. Ulf Kristersson förmådde inte ge partiet det ledarskap som förhoppningarna var när han ersatte den sparkade Anna Kinberg Batra.

Sverigedemokraternas frammarsch fortsätter. Samma våg av otrygghet, missnöje, utanförskap, rasism, vanmakt och önskan om enkla lösningar – i kölvattnet på växande sociala och ekonomiska skillnader och stora samhällsförändringar – som bar in Donald Trump i Vita Huset, tycks ha fört Jimmie Åkessons parti till en starkare position än tidigare.

Framgången i resultat till trots; det block som SD själva säger sig utgöra är riksdagens klart minsta. Partiet blev inte riksdagens näst största. Någon vidare entusiasm i fråga om någon sorts samarbete har i alla fall inga andra partier utom möjligen Moderaterna och Kristdemokraterna visat.

Det enda som skulle kunna föra Åkessons parti närmare regeringsmakten är svek från antingen Centerpartiet eller Liberalerna, vilket skulle vara en bedräglighet av samma kaliber som när Thorbjörn Fälldin 1976 tog sig till statsministerposten på kärnkraftsfrågan.

Mycket tyder på att det nu är Annie Lööf och Jan Björklund som håller i nycklarna för att låsa upp regeringsfrågan.