Vänstern, vinsterna och väljarna

Ledare
Det socialdemokratiska partiet, här i form av partiledaren Stefan Löfven och partisekreteraren Lena Rådström Baastad, måste hitta nya vägar att tag i frågan om vinster i välfärden.
Foto: Filip Erlind/TT
Det socialdemokratiska partiet, här i form av partiledaren Stefan Löfven och partisekreteraren Lena Rådström Baastad, måste hitta nya vägar att tag i frågan om vinster i välfärden.

SOM-institutet vid Göteborgs universitet har i dagarna presenterat rapporten ”Svenska trender 1986 -2018”.

SOM står för Samhälle, Opinion, Medier. Institutets forskare följer förändringar i väljarbeteendet och väljarattityder, exempelvis förtroendet för politik och samhällsinstitutioner, medievanor och åsikter i några centrala politiska frågor.

Årets rapport ger, som alltid, en hel del att reflektera över. Inte minst att den helhetsbild som framträder egentligen är både splittrad och spretig.

Vilket väl, på sitt sätt, också speglar tidsandan.

Stödet för medlemskapet i EU är högt, och ökande. Allt färre anser att Sverige bör lämna. 
Men förtroendet för EU:s institutioner - kommissionen och parlamentet - är ljummet och inte alls i paritet med stödet för medlemskapet.

En möjlig förklaring kan naturligtvis vara brist på kunskap omval dessa institutioner egentligen gör – och då svarar förmodligen de flesta med viss försiktighet. Men det bådar ändå inte riktigt gott inför vårens EU-val.

Förtroendet för riksdag och regering är hyggligt bra. Däremot är siffrorna för de politiska partierna låga.

Här spretar det, som sagt. Riksdag och regering består ju av politiska partier, så förtroendesiffrorna borde väl vara likartade?.

Partierna har nog anledning att fundera över sina låga siffror. Cirkusen kring regeringsbildningen kan naturligtvis spela in. Men frågan är om inte den typ av partipolitisk debatt som väljarna mest ser, nämligen ett ömsesidigt felfinnande, inte är ägnad att skapa någon entusiasm.

Flera kommentatorer har redan hunnit lyfta fram att fler väljare i dag, enligt rapporten, definierar sig som antingen höger eller vänster, med färre som anser sig finnas i mitten. Det stämmer ju inte riktigt med tesen att vänster/högerskalan spelat ut sin roll; däremot bekräftas tendensen i höstens val att högersympatierna växer, för det är betydligt fler omdefinierar sig själva som höger än som ser sig som vänster.

Dock, kurvan över utvecklingen sedan 1986 ger anledning till en viss försiktighet i bedömningarna. För den kurvan ser ut som ett alplandskap med ständiga toppar och lika ständiga dalar för både vänster- och högersympatier. Några långsiktiga trender är svåra att identifiera.

Frågan är dessutom vad folk lägger in i begreppen ”höger” eller ”vänster”. I dag verkar inte ”vänster” självklart definieras på det klassiska sättet, alltså med frågor kring jämlikhet och ekonomiska maktförhållanden, utan mer handla om frågor kring försvarsutgifterna, invandring och brottsbekämpning.

Och ser man till svaren på frågorna kring just invandring och kring brottsbekämpning är det tydligt att åsikter som väl vanligtvis uppfattas som ”ägda” av borgerligheten blivit vanligare i väljarkåren.

Det påverkar sannolikt hur man själv definierar sig i vänster/högertermer.

Men här syns den splittrade bilden.

För när det gäller den enda mer klassiska vänster/högerfrågan som ställts av undersökarna, nämligen den om vinster i välfärden - så vinner vänsterståndpunkten. Motståndet ligger på oförändrat hög nivå (60 procent), och det är fler som är negativa än positiva till idéer om att låta privata företag driva sjukhus eller ta över äldreomsorgen.

Här finns onekligen ett demokratiskt problem.

Väljarna misstror privatiseringarna, och ogillar vinstuttaget. Det demokratiskt normala borde alltså vara att lyssna på de synpunkterna och ändra regelverket därefter.

Men i stället har de samverkande regeringspartierna avtalat om ett direkt förbud att alls aktualisera frågan om vinstuttaget under mandatperioden. Och många borgerligt styrda kommuner fortsätter att driva privatiseringsfrågorna som om ingenting hänt.

Det är uppenbart att borgerligheten här drivs av andra intressen och andra hänsyn än den till väljarmajoritetens åsikter.

Men med de problem som privatiseringarna faktiskt fortsätter att ställa, inte minst i dagens läge av hårdare press på kommunernas ekonomi, är det lika uppenbart att frågan kommer att fortsätta att leva.

Och att det socialdemokratiska partiet måste hitta nya vägar att ta i den!