Var brinner det i natt?

Ledare Artikeln publicerades
Brand på Rosenkullens asylboende utanför Munkedal. Den brandhärjade byggnaden var ett annex och de 14 personer som evakuerades togs om hand i asylboendets huvudbyggnad
Foto:Adam Ihse/TT
Brand på Rosenkullens asylboende utanför Munkedal. Den brandhärjade byggnaden var ett annex och de 14 personer som evakuerades togs om hand i asylboendets huvudbyggnad

Det är lätt att förstå att Migrationsverket på onsdagen meddelade att man nu följer Kalmar kommuns exempel att hålla planerade eller möjliga asylboenden hemliga.

Efter att vi nästan varje morgon vaknat upp till nyheten att ett nytt boende har eldhärjats finns det anledning att göra allt man kan för att förhindra framtida angrepp.

Bara natten mellan tisdag och onsdag utsattes två planerade flyktingboenden, i Danderyd och Färingstofta, för brandattacker.

Det är mycket otäckt det som nu sker. Risken är att vi snart tvingas konstatera den första asylsökande som har bränts till döds i ett nattligt attentat.

Många talar om ansvar och skuld för terrorliknande händelser. Ytterst är det naturligtvis gärningsmännens eller gärningsmannens.

Man måste utgå ifrån att polisen gör sitt yttersta för att gripa skyldiga samt förhindra nya illdåd.

Förmodligen har vi att göra med människor som har svårt med sig själva, som i personliga misslyckanden söker andra syndabockar, som försöker behålla egna privilegier eller som bara föraktar människor och saknar empati.

Åtskilliga pekar på riksdagens högerextrema parti. Det är naturligtvis diskutabelt att anklaga ett politiskt parti för enskilda händelser som försök till mordbrand, framför allt så länge inget sådant är bevisat.

Men det är svårt att bortse ifrån att det partiet nyligen har deklarerat att deras främsta företrädare ska ägna mer tid åt aktivitet utanför riksdagen eftersom deras demokratiska arbete inte leder till önskvärt resultat.

Det är svårt att bortse ifrån att partiet har förklarat att läget nu är så allvarligt att nationen står inför sin snara undergång. Det är svårt att bortse ifrån att partiet i sin retorik gärna ställer grupper mot varandra.

Det är svårt att bortse ifrån att partiet på sina håll har publicerat adresser till just asylboenden.

Det är svårt att bortse ifrån att partiet hyser framträdande personer som uttrycker sig hatiskt mot människor med utländsk bakgrund, mot muslimer eller bara mot religionen islam.

Det är svårt att bortse ifrån att partiet, för att uttrycka sig milt, knappast har gått i spetsen för att uttrycka avsky inför vad som nu sker.

Det är svårt att bortse ifrån detta – och mer därtill – och därefter avfärda varje möjlig tanke på att det sagda och gjorda har kunnat trigga eller inspirera en pojkrumsnazist, en högerextremist eller en vettvilling i största allmänhet att gripa en bensindunk och en tändsticksask och därefter gå till attack.

I detta ligger ingen skarp anklagelse; bara ett kallt konstaterande att såsom man sår i ett klimat med hög arbetslöshet, otrygghet och ojämlikhet riskerar man även att skörda.

Vi har sett och upplevt det förr.

För 25 år sedan härjade Lasermannen i Stockholm. John Ausonius sköt, skadade och mördade med iskall precision människor med mörk hudfärg.

Den gången skedde det mot bakgrund av missnöjespartiet Ny Demokratis framfart i riksdagen, med dess olika företrädare och retorik.

Även då handlade det om invandrare, om religion, om nationella undergångsresonemang, om misstänkliggöranden och motsättningar. Även då var debatten i Sverige polariserad.

För den som inte minns den uppjagade stämningen är det bara att läsa Tamas Gellerts bok i Lasermannen – En berättelse om Sverige.

Allt det eländiga hat och all den obehagliga hets som för 25 år sedan födde en Laserman, tycks nu ha skapat en 21-åring som utklädd och med svärd i hand promenerade in på en skola i Trollhättan med syfte att döda barn med utländsk bakgrund.

Och nu, denna höst, tvingas människor som flytt till Sverige från förtryck och förföljelse, kanske till och med förintelse, att gå och lägga sig på kvällen och undra om och var det kommer att brinna i natt. Kanske där de själva och deras barn sover?

Det drar kallt och är vemodigt mörkt. Det här är inte det samhälle som vi har lärt känna och som vi vill ha. Det här är kort sagt inte Sverige.