Vissa förstår det andra inte begriper

Ledare Artikeln publicerades
Moderaternas ekonomiske talesperson Elisabeth Svantesson har all anledning att läsa OECD-ekonomiernas färska rapport om en ny jobbstrategi – där finns nämligen tankegångar som går på tvärs med de som den politiska högern normalt rekommenderar.
Foto: Claudio Bresciani/TT
Moderaternas ekonomiske talesperson Elisabeth Svantesson har all anledning att läsa OECD-ekonomiernas färska rapport om en ny jobbstrategi – där finns nämligen tankegångar som går på tvärs med de som den politiska högern normalt rekommenderar.

OECD är en ekonomisk samarbetsorganisation för vad man kan kalla erfarenhetsutbyte och idéutveckling mellan EU-länderna och några ekonomiskt högt utvecklade länder utanför Europa, som Australien, Japan och Kanada.

Som de flesta andra ekonomiska institutioner har den alltid varit starkt präglad av de klassiska marknadsliberala modellerna. Att den nu, för övrigt i likhet med Internationella Valutafonden, börjat utvecklas bort från det tänkandet är alltså i sig intressant – och något av ett tidens tecken.

De mest fundamentalistiska, eller möjligen minst reflekterande, anhängarna har förstås svårt att erkänna att de senaste decenniernas extrema marknadsliberalism inte fått alla de positiva resultat som utlovades. Utan tvärtom både misslyckats med att lösa vissa gamla problem och skapat ett antal nya.

Men i den internationella ekonomiska debatten är det många som ser det. Och till dem hör alltså OECD-ekonomerna. Det syns nu senast i den färska rapporten om en ”ny jobbstrategi” med titeln ”Good jobs for all in a Changing World of Work”.

Som titeln utsäger ligger alltså tonvikten på bra jobb, för alla – inte bara fler jobb där det inte spelar någon roll att somliga är dåliga. Och här har OECD-ekonomerna gjort en resa, och medger det själva. För i jobbstrategin från 1994 handlade alltihop om nödvändigheten av flexibilitet och strukturreformer, i den vanliga meningen fler låglönejobb, fler osäkra jobb och sämre arbetslöshetsersättning.

Tolv år senare, år 2006, hade de börjat modifiera rekommendationerna. Det ansågs till exempel inte längre nödvändigt med sämre arbetslöshetsersättning – det var till och med bra med så pass goda ersättningar att folk inte av rena försörjningsskäl behövde pressas att ta jobb på dåliga villkor, utan fick litet tid på sig att hitta ett bra jobb.

Och nu, efter ytterligare tolv år, tar de ett steg till – ett riktigt långt steg.

Nu är det inte längre bara kvantitet – alltså antal jobb – som är viktig, utan också kvaliteten på dem. Politiken bör gå ut på att skapa bra jobb, och med det menas både jobb med hyfsad lön och rimliga arbetsvillkor utan också jobb som bygger på kunskap och yrkesskicklighet.

Det första är bättre för de anställda. Och det andra är bättre för produktiviteten och med det tillväxten.

Och medan låg a-kassa 1994 snarast var en rekommendation från OECD hävdar man i dag det rakt motsatta: Staten bör stå för generella trygghetssystem med täckning över hela arbetsmarknaden, som innebär ett ”adekvat skydd” för arbetande av alla slag, oavsett anställningskontrakt.

Återkommande möjligheter till kompetensutveckling och vidareutbildning pekas ut som särskilt betydelsefulla. Det senare gäller inte minst de grupper – det vill säga de lägst utbildade – som riskerar att annars lämnas utanför utvecklingen på arbetsmarknaden. Och så vill man ha effektiva kollektivavtalssystem…

De här förslagen från OECD-håll kommer inte överraskande. Flera tidigare rapporter, även från andra håll än OECD, pekar på att de senaste decenniernas avstannande löneutveckling och mer av temporära, osäkra jobb, försämrat produktiviteten i ekonomin och sänkt tillväxten.

De konstaterar också att det finns ett samband mellan den ökade ekonomiska osäkerheten och framväxten av högerpopulistiska partier med sociala spänningar som inte är bra för vare sig demokrati eller ekonomi.

OECD-rekommendationerna är direkt motsatta de ”liberala strukturreformer” som den svenska borgerligheten efterlyser. Och som ju går ut på fler låglönejobb, sämre a-kassa, sämre anställningstrygghet, större möjligheter för företag att låta bli att teckna kollektivavtal, och mindre resurser för arbetsmarknadspolitik och arbetsmarknadsutbildning.

OECD-ekonomerna har förstått det som svensk borgerlighet fortfarande inte begriper. Nämligen att människor inte är maskindelar som kan hanteras utan hänsyn till deras egen ekonomi, deras egen försörjning och deras eget inflytande över sina arbetsvillkor.

Försöker man göra det kommer motreaktioner som skadar samhället, och med det också den ekonomi man trodde sig stärka med sina ”strukturreformer”.