Vrålet i Frejas ansikte

Kolumn Artikeln publicerades
”Hrafn” är isländska ordet för korp, konstaterar Håkan Juholt i en kolumn om möten, livet och döden.
Foto:Robin Loznak
”Hrafn” är isländska ordet för korp, konstaterar Håkan Juholt i en kolumn om möten, livet och döden.

Korpens vassa näbb sliter brutalt i den gråa köttbiten. Klorna håller det på plats. Den stora fågeln är mäktig men samtidligt skruttig och ynklig. ”Hon är blind och hon bor här oss mig. Hon älskar lammhjärta". Men korpen flyger inte.

Genom en smal trappa i sovrummet lotsar Hrafn Gunnlaugsson mig upp på taket till sitt hem. Vinden tar tag i oss och vidunderlig är utsikten över Reykjavik, bukten och fjällen. En gigantisk korp i stål står som en skyddande Gud vid skorstenen.

Under världskriget var huset brittiska arméns högkvarter. Då var byggnaden oansenlig. I dag är det en ytterst fantasifull konstinstallation. Där vågorna piskar upp på tomten ligger Frejas tempel. Hrafn och jag lämnar taket för att möta Freja, valkyriornas ledare och fruktbarhetens gudinna. Freja anses ha makt över jordens krafter.

En dag beslutade Reykjaviks kommun att Hrafns fantasifulla hem var ett stort svartbygge och slog fast att det måste rivas. Historierna kring detta är många, men att huset i dag står kvar förklaras bland annat av att Hrafn gjorde om en del av sitt hem till ett tempel för Freja och fick det heligförklarat av asatrons ledare i Island. Och när kommunala politiker och byråkrater skulle möta en världskänd konstnärs krav på religionsfrihet blev allt plötsligt mycket besvärligare.

– Håkan, höj dina armar över huvudet, fyll lungorna med syre, se Freja i ögonen och så skriker du ut all din vrede och ångest till henne.

Nordsjöns vågor slår in bakom min rygg. Freja som en totempåle framför mig och demonregissören styr mitt första allvarliga möte med en asagud och så mitt hjärtskärande skrik som hämtat ur värsta sortens skräckfilm.

I den stunden kändes Oskarshamn väldigt långt borta.

Leonard Cohens kärleksfulla hälsning hänger på sniskan. Solblekt och uppsatt med ett häftstift. Hrafns kubanska fru bjuder på en mojito. Vi pratar om livet. Om politiken, konsten, kärleken och döden. Om Bergman, byråkrater och skillnader mellan Sverige och Norge och Island.

1980-talet känns nära, men vi sväljer det ödesmättade i att hela 33 år har passerat sedan Hrafn vann en Guldbagge och nominerades till en Oscar för sin film: Korpen flyger. Filmen som hyllades för att den var tekniskt driven på ett sätt som var ovanligt för nordisk film. Hrafn vann samtidigt Ingmar Bergmans respekt och vänskap.

I år är det 100 år sedan Bergman föddes och jag vill på olika sätt föra Bergman och svensk film närmare islänningarna under detta märkesår. Därför mötet på Hrafns tak och vrålet rakt i Frejas ansikte.

Hrafns hjärta slår fortfarande för Sverige. Hans framgång och berömmelse är så sammanvigd med Sverige. Han berättar att han läst tal jag hållit. Han kommenterar dem till innehåll och retorik och jag berättar att min son Viktor studerar film och regi i USA. Våra världar tvinnas samman. I Island känner man varandra. Samtal ges plats och tid.

Som när svenske översättaren John Swedenmark arrangerade en fest i författarnas hus. Han bjöd på norrlandskorv och tunnbröd och egenkryddad snaps. Jon Kalman Stefansson, återkommande kandidat till Nobels litteraturpris, höjde glaset och skålade för John.

Kalman som gör upp med Gud i sin bok Fiskarna har inga fötter, med meningen: ”Döden är Guds brist på argument, vad som uppstod när Gud, kanske i förtvivlan, göt samman grymhet och saknad, därför att skapelsens patiens inte ville gå ut.”

Ord med vingar som lyfter högt. Högt över taken. Högt över korpens tak. Vetskapen om att ”Hrafn” är isländska ordet för korp sätter punkt för denna krönika om möten, livet och döden.