Alliansen vid önskebrunnen

Artikeln publicerades 2 september 2014.

Man kan visserligen säga att de fyra borgerliga partierna hade åstadkommit ett imponerande mångordigt dokument, faktiskt över 100 sidor.

Men aldrig förr har så många haft så mycket att säga om så lite. I själva verket handlar det om reformer nästa år för endast nio miljarder kronor; en satsning som höjs till 13 miljarder vid nästa mandatperiods slut.

Sett till den offentliga verksamhetens omslutning handlar det om mindre än en procent.

Sett till Sveriges samlade ekonomi handlar det om betydligt mindre än så, bara några få promillen.

Vad vi harär alltså en regering som går till val utan att erbjuda någon förändring mer än på marginalen.

Det är som om alliansen är nöjd med vad den redan gjort och nu mest vill behålla makten.

I ljuset av vad som verkligen skulle behövas i ett land med nästan åtta procents arbetslöshet, brister i sjukvården, kunskapsras i skolan, växande inkomstskillnader och fortsatt miljöförstöring är alliansens valmanifest otillräckligt.

På flera områden, bland annat vad gäller sjukvård, äldreomsorg och försvar, så drar dessutom alliansen in pengar med en hand och delar ut dem med den andra och kallar det för en satsning.

Just denna operation framstår närmast som ett rent skojeri.

Samtidigt ska denna politik, enligt alliansen, åstadkomma närmast otroliga resultat.

Bland annat ska 300 000 nya bostäder byggas på bara några år, företagsklimatet bli i världsklass, skolklasserna krympa, Sverige förvandlas till världens bästa land att åldras i och så vidare.

I ljuset av valmanifestets sakpolitiska innehåll verkar det mest vara en ren önskelista.

Det tillförs nämligen inga rejäla resurser till kommuner och landsting. Det blir ingen sänkning av pensionärsskatten. Det blir inga förbättringar för barnfamiljerna. Det blir ingenting påtagligt till sjukvården och äldreomsorgen. Det blir ingenting kraftfullt i kampen mot arbetslösheten.

Några pengar avsatta till de stora behov vad gäller asylsökande som Fredrik Reinfeldt har aviserat, samt även gjort en stor sak av i valrörelsen, finns det heller inte.

Alliansen slänger enslant i önskebrunnen, går ned på knä, knäpper händerna, sluter ögonen och ber om ett mirakel.

Med mindre än två veckor kvar till valet, och ett klart underläge i opinionen, var det väl vad man kunde förvänta sig.