Alliansens ungdomsfiasko

Regeringen borde hellre ta sig en allvarlig funderare på hur man ska bära sig åt för att kraftigt öka sysselsättningsgraden i landet.

För hög ungdomsarbetslöshet är en funktion av en hög allmän arbetslöshet! När den är hög finns det för få lediga jobb att söka, och i konkurrensen om dem slås de unga ut av dem med litet mer yrkeserfarenhet.

Hög arbetslöshet ger dessutom arbetsgivarna öppningar för fler tidsbegränsade, tillfälliga jobb. Det blir återigen främst de unga, som hamnar i de jobben och de blir, med nödvändighet, ofta varvade med kortare eller längre perioder utan anställning.

Åtgärder som sänker den allmänna arbetslöshetsnivån betyder alltså också att ungdomsarbetslösheten minskar.

Medan olika former av anställningssubventioner till arbetsgivarna inom ramen för oförändrad total arbetslöshet inte har någon egentlig effekt.

Vilket experimenten med sänkt restaurangmoms och rabatterad arbetsgivaravgift tydligt visar.

Det är egentligensvårt att förstå varför regeringen så envist håller fast vid de här åtgärderna.

Visst, det är några av de få konkreta åtgärder de faktiskt vidtagit mot arbetslöshet. Och visst, det är en ideologisk trossats hos borgerligheten att om man sänker kostnaderna för företagen, så anställer de fler.

Men alla ekonomiska bedömare, inklusive regeringens egna utvärderare och tunga instanser som Konjunkturinstitutet, konstaterar att utbytet i form av nya jobb är magert i förhållande till kostnaderna.

Då borde en regering, som erkänt problemet med att inför framtiden finansiera nya statliga åtaganden, tacksamt dra slutsatsen att här finns ett reformutrymme. För avskaffar man dyra och ineffektiva åtgärder får man ju pengar till sådant som kan ge mycket bättre effekt – för jobben, till exempel.

Sedan är det en annan sak att det behövs särskilda insatser för den grupp unga, som har allra svårast på arbetsmarknaden, alltså de som saknar gymnasieutbildning. Men då handlar det om individuella insatser – inte om generella subventioner till företag som anställer unga så där i största allmänhet.

Den rabatterade arbetsgivaravgiften för unga, exempelvis, har enligt de utvärderingar som gjorts inte haft någon betydelse för unga med ofullständig skolutbildning.

Att ungdomar lämnarskolan enbart för att hamna i sysslolöshet kan ge stora problem för framtiden.

Så givetvis är det, även när huvudförklaringen är hög generell arbetslöshet, motiverat med särskilda insatser för unga, typ socialdemokraternas 90-dagargaranti. Men om inte den allmänna arbetslöshetsnivån pressas ner, är risken att det i mycket bara blir ett upprätthållande försvar.

Varken skattesänkningar eller olika sorters branschsubventioner har fått upp sysselsättningsnivån och minskat arbetslösheten.

Det som behövs är, till exempel, ett ökat bostadsbyggande. Och ökade investeringar i järnvägs- och kollektivtrafik. Mer pengar till äldreomsorgen, som är underbemannad. Mer kraftfulla klimatpolitiska åtgärder.

Och i dessa tider får man kanske också lägga till en uppryckning av försvaret.

 

 

Anne-Marie Lindgren

Ledarskribent