Är Kent Persson näste man till rakning?

Genom åren har Moderaterna gjort sig känt för att vara ett parti som agerar osentimentalt i personfrågor.

Partiledaren Bo Lundgren fick visserligen något år eller så för att reda upp situationen efter katastrofvalet 2002. Men i praktiken var hans öde beseglat redan på den svartaste av moderata valnätter. Det gällde även flera av de personer som han omgav sig med.

Den allt annat än framgångsrika partisekreteraren Sofia Arkelsten fick bara ett och ett halvt år i ämbetet innan just Kent Persson trädde till på våren 2012. Arkelstens förhållande till sanningen – det omtalade idéprogrammet, där partiet försökte ta åt sig äran av den svenska demokratins införande samt kampen mot apartheid – var det som slutligen fällde henne. Men även åtskilligt annat spelade självfallet roll.

Och nu är alltså Kent Persson näste kandidat till rakning.

Det är knappastenbart fiaskot i EU-valet för några veckor sedan som utlöst den interna kritiken. Det var visserligen allvarligt i sig att partiet gjorde sitt sämsta val sedan Yngve Holmberg idkade partiledarskap.

Men vad Persson därutöver har på sitt mindre smickrande konto är ett parti som saknar politisk profil samt – vilket rikligt har redovisats – en protestartad flykt från centrala poster av dokumenterat erfarna medarbetare.

Partiet har dessutom, enligt opinionsmätningarna, förlorat nästan var tredje väljare på bara några år. Även i gårdagens mätning från Aftonbladet/United Minds var partiet nere under 20 procent.

Reinfeldts val av Persson till partisekreterare var ett svar på kritiken mot partiledningen att det fanns för lite central förståelse och kommunikation med de moderata kommun- och landstingspolitikerna. Persson var kommunpolitiker i Örebro, även om han näppeligen i den rollen kunde beskrivas som någon framgångssaga.

Det är svårt att se att de moderata gräsrötterna blev så mycket mer sedda av sin partiledning efter skiftet från Arkelsten till Persson.

Man ska komma ihåg att moderata partisekreterare har en svagare ställning i sitt parti än kollegorna i andra partier.

M-sekreterarna är nämligen inte valda av medlemmarna på någon stämma eller kongress utan är utsedda direkt av respektive partiledningar.

De är alltså mera chefstjänstemän än förtroendevalda, vilket gör att de är mera utbytbara än i andra partier.

Att det i Expressen skrivs om ”hundratals” moderater som vill ha Perssons huvud på ett fat speglar en väldig oro i partiorganisationen.

Tusentals förtroendevalda över hela landet är beroende av ett gott valresultat på den centrala nivån för att klara sin representation i kommun- och landstingsvalen. Fortfarande är stor röstsplittring i de olika valen relativt sällsynt förekommande.

Man skulle kunnatänka sig att Fredrik Reinfeldt känner att både hans parti och regeringsalliansen behöver en nystart – och att ett byte på partisekreterarposten skulle kunna vara en intern vitamininjektion.

Möjligen skulle det kunna bli fallet om Reinfeldt rekryterade någon mer namnkunnig person, som Per Schlingmann eller Ulrica Schenström.

Men Reinfeldt har själv avstått från en regeringsombildning för att ”toppa laget” som det ofta heter i sammanhang som dessa.

Dessutom är det bara ett par månader kvar till valet. Det skulle vara ett stort misslyckande – och förmodligen bli omtalat som ett sådant – om den handplockade Persson fick foten nu.

Säkert skulle det också hävdas att Reinfeldt offrar Persson utan att själv ta ansvar för det prekära läget.

Kanske kan det vara detta som ändå, för tillfället, räddar partisekreteraren?