Arbetsgivarnas regering

Det rimmar ganska illa med hans lovord av den svenska modellen när man vet att flera av fackförbunden stångat pannorna blodiga mot arbetsgivarna för att få stopp på staplandet av visstidsanställningar på samma jobb i åratals som hans regering underlättat.

Handels blivande förbundsordförande, Susanna Gideonsson, har ett stopp för denna otrygghet överst på dagordningen och säger att det är ett stort problem att visstidsanställningarna breder ut sig inom handeln och stora grupper på arbetsmarknaden inte har fasta anställningar.

Till och med EU-kommissionen har tagit den svenska regeringen i örat för att regeringen gett större utrymme för visstidsanställningar, vilket Reinfeldt fick till att en dialog pågår med EU om saken.

Det är ganskaolustigt att vi har en statsminister som försvarar lönedumpning när han inte vill att svenska kollektivavtal ska gälla på svenska arbetsplatser och vill få det till att alla de utnyttjanden som har skett med svältlöner och groteska bostadsförhållanden bara är fråga om enskilda exempel.

Nu kan man hoppas på en riktigt hård klassisk valrörelse, där regeringens medvetna försämringar av löntagarnas villkor hamnar i centrum. Vi har haft nog av arbetsgivarnas regering.

Reinfeldt verkar inte ens förstå hur det fungerar i arbetslivet med lönebildningen, men på riktiga arbetsplatser har han väl bara varit på studiebesök – mitt i något svassande följe av kvarts- och halvbaser.

Han skulle väl heller aldrig tänka sig att skämta litet som Tage Erlander gjorde när han var på industribesök.

– Har ni inte något litet museum för era misslyckade grejer, kunde han fråga.

Den där Jan Björklund begriper inte mycket. Han vill att Sverige bara ska skicka EU-fanatiker till parlamentet i Bryssel/Strasbourg och inte skeptiker som Maria Ulvskog.

Det är väl precis sådana som behövs i Bryssel. Som håller EU-kommissionen och federalisterna på mattan och tar tillbaka makt. Eller som Marita själv säger:

– Vi kan se till att det fattas vettiga beslut och ibland kan vi stå i vägen för de riktigt dåliga.

Man kan fråga sig vad det var för vits med den där partiledardebatten i SVT i söndags. Åtta personer som tränat in one-liners på 30 sekunder.

Det gav inte mycket av informationsvärde. Särskilt inte som den där utfrågaren Anna Hedenmo inte hade några andra ambitioner än att hon skulle hitta de punkter, där de grönröda partierna har olika uppfattningar. Däremot kom det inte särskilt många frågor till den sittande regeringens partiledare om vad regeringen vill.

Det enda somframskymtade var att de tre småpartierna vill höja a-kassan, men det vill inte Moderaterna som bestämmer i regeringen. Så när Jonas Sjöstedt i kvällens kanske starkaste inlägg försökte förklara för statsministern vad den sunkiga a-kassan betyder för arbetslösa svarade denne empatilöst bara att ni vill höja bidragen.

Det var ingen hejd på hur framgångsrik högerregeringen har varit om den får säga det själv. Göran Hägglund läste upp en lista på alla sina vårdreformer, Jan Björklund föredrog allt sitt ändrade i skolan och Fredrik Reinfeldt docerade om hur många jobb som kommit till.

Men inte ett ord till självrannsakan och inte ett ord om vad man vill åstadkomma nästa mandatperiod. Vill man något utöver att bli omvald?

Det nya efter valet i höst är att riksdagen ska rösta om vem som ska vara statsminister. Ett argument som förts fram för denna nyordning är att Göran Persson satt kvar efter valet 1998 trots att Socialdemokraterna gjorde ett dåligt val.

Men det var inte därför han satt kvar. Dagen efter valet sade Persson i ett samtal med sosseredaktörerna runt om i landet, att vi är dömda att regera med ett sådant här valresultat.

Det var nämligen fortfarande socialistisk majoritet i riksdagen. Sossarnas förluster hade vägts upp av Vänsterpartiets framgångar och det var Gudrun Schymans bästa val. Så det blev förhandlingar i riksdagen om vad man ville göra.

Frågan är om det inte är den sannolikaste lösningen i år också. Småpartier i regeringen tvingas ta ansvar för en massa impopulära beslut och vi har sett hur de borgerliga dvärgpartierna i Sverige har blivit mindre och mindre och hotas nu av utplåning.

Är man stödparti i riksdagen har man en friare roll.

Enhedslistan längst uttill vänster i dansk politik står utanför Arbeiderpartiet/Radikale Venstre-regeringen, och har ökat stödet i väljaropinionen och Socialistiskt Folkeparti har nyligen hoppat av regeringen.

Det var inte oenigheten mellan de tre borgerliga partierna som fällde regeringen 1978, som statsminister Reinfeldt har för sig, utan den föll på den falska enighet om kärnkraften som de tre visade upp i valrörelsen 1976.

Centerledaren Thorbjörn Fälldin lovade att avskaffa kärnkraften på tio år. Det var helt orealistiskt, men moderatledaren Gösta Bohman och Per Ahlmark (Fp) låg lågt och lät Fälldin hållas i sitt korståg. Istället satt de två i hemliga överläggningar med kärnkraftindustrins toppar om hur de skulle agera för att stoppa honom. Olof Palme fick ensam ta fighten för att klara industrins energiförsörjning.

Tack vare Fälldins löften vann de borgerliga valet och bildade regering. Det första de gjorde var att ladda kärnkraftverket i Barsebäck och Fälldin sade, att han inte nådde ända fram. Centern hämtade sig aldrig efter detta svek och spräckte regeringen när den insåg att man blivit lurad.

Redovisar man ärligt sina åsikter, så kan man kompromissa för att nå resultat. Mörkar man istället bäddar man för sin undergång.

 

 

Jan G Andersson

Ledarskribent