Borg och Ingves har slutat ro

När finansminister Anders Borg (M) tidigt på onsdagsmorgonen lät publicera en artikel på Dagens Nyheters malliga debattsida fanns inte ens ordet arbetslöshet med. Den arbetslöshet som Moderaterna tidigare i opposition kallade massarbetslöshet besvärade sig inte Borg ens med att nämna vid namn. Och då är den ändå betydligt högre idag.
När finansministern några timmar senare offentliggjorde sin vårbudget stod det dessutom klart att  arbetslösheten kommer att ligga kvar på rekordhöga nivåer under hela nästa mandatperiod.
Arbetslösheten får inte sjunka för snabbt, meddelade Borg på gårdagens presskonferens. Vilken känsla för de människor som  drabbas av arbetslöshetens helvete har han?
Budgeten är stram: de nya utgifter om cirka fem miljarder kronor som aviseras motsvaras av skattehöjningar på samma nivå.
Finanspolitiken blir alltså inte mer expansiv. Jämfört med idag närmast neutral.
Dessutom sjöng Anders Borg den ekonomiska försiktighetens och kärvhetens lov i mötet med medierna.
Vad vi har att vänta är alltså finanspolitisk åtstramning de kommande åren.
Hur det kan komma att påverka den konjunkturuppgång som Anders Borg tycker sig se i kikaren kan vi bara gissa.
Men med detta var det som sagt inte nog under onsdagen. Riksbanken valde att nästan samtidigt ge besked om att räntan blir oförändrad.
Även om räntan redan är rekordlåg så är – sett till bankens uppdrag och den låga inflationen – ytterligare en liten sänkning motiverad.
Visserligen fanns det intern kritik i banken mot den penningpolitiska försiktigheten. Två av de vice riksbankscheferna reserverade sig till förmån för en sänkning.Men på det örat ville inte riksbankschefen Stefan Ingves lyssna. Det betyder att en extra penningpolitisk stimulans inte kommer att ske, i alla fall inte nu.
Priset på pengar ligger kvar och extra draghjälp till investeringar och konsumtion blir det inte från riksbankens sida.
Vad som spelades upp under onsdagen var alltså någonting både symboliskt och dystert.
Allting som kan göras är nu gjort och ingenting mer är för överskådlig tid möjligt. Det är som om Sveriges två mäktigaste krafter för att stimulera ekonomin och sysselsättningen – finanspolitiken och penningpolitiken – har gett upp.
Anders Borg och Stefan Ingves sitter i samma båt på arbetslöshetens öppna hav,  men ingen av dem ror. Det finns alltså all anledning att vara djupt bekymrad.