De många misstagens parti

Artikeln publicerades 21 oktober 2013.

De gör, för tillfället åtminstone, alla de misstag som ett regeringsparti erfarenhetsmässigt borde undvika, om det vill framstå som handlingskraftigt i förhållande till problem som oroar väljarna.

De anklagar kritikerna för att svartmåla och uppmanar dem att sluta med det.

De kritiserar massmedia som hårdvinklar bristerna, inte om det som är och tiger om allt som fungerar bra.

De försöker bevisa att problemen egentligen inte existerar, eftersom regeringen redan satsat så stora resurser på dem att de faktiskt är lösta.

Med andra ord, hela debatten är ett enda stort missförstånd, som kan rättas till genom lämpliga doser information om hur bra allting är i själva verket. Eller, som det heter, bryggar över glappet mellan det vi (=regeringen) ser och hur det uppfattas i dagens debatt.

Så moderaterna tycks nu dra igång en analys av opinionsläget, det vill säga i vilka väljargrupper förtroendet för dem sviktar, och hur man på grundval av det ska utforma kampanjer avpassade för just dessa grupper.

Men kritiken  –inte minst kritiken från många i den attraktiva väljargruppen medelklass i storstad – låter sig knappast kampanjas bort. För kritiken handlar inte om felinformation och svartmålning, utan om realt existerande brister.

Politik är inte bara ett taktiskt spelande kring olika kombinationer av lockbeten avpassade för skilda väljargrupper, med smart utformade slagord som främsta vapen mot motståndarna.

Politik handlar om att lösa samhällsproblem. Och för att kunna göra det måste man börja med att undersöka själva problemen.

Där ligger moderaternas svårigheter. För problemen i dag handlar i långa stycken om misslyckanden för deras egen politik, som i sin tur beror av en felaktig samhällsanalys.

För moderaternas del handlar det inte bara om att ompröva enskilda, konkreta beslut; det handlar om att göra upp med en hel ideologi.

Deras sysselsättningspolitik utgår från föreställningen att det är a/ för generös arbetslöshetsersättning och b/ för höga skatter på arbetsinkomster som skapat arbetslösheten; det lönar sig för litet att arbeta i förhållande till att leva på bidrag.

Genom att göra det olönsamt att vara utan jobb och mer lönande att arbeta, skulle alltså arbetslösheten minska.

Vilket den inte gjorde. Eftersom orsakerna är helt andra, orsaker som moderatpolitiken över huvud taget inte tagit itu med.

Man har slängt  bort över 100 miljarder på skattesänkningar som inte stärkt vare sig produktionsförmåga eller sysselsättning i landet, man har hållit tillbaka de investeringar i bostadsbyggande och infrastruktur som däremot skulle ha fått en pådrivande effekt i båda avseendena.

Man har hållit tillbaka kompetensutvecklingen i arbetslivet och i stället satsat på verkningslösa jobbprogram för arbetslösa som inte fått tillbaka folk i arbete men öppnat en ny lukrativ subventionsmarknad – också det en mångmiljonindustri – för många företag.

Och nu slår alla dessa bortvräkta miljarder tillbaka. När skattesänkningarna och skattesubventionerna inte höjt sysselsättningen som tänkt, och skapat de tilltänkta ökade nya skatteintäkterna, slår det ut som resursbrister i välfärdssektorn.

Konstigare än så är det inte.

Men att erkänna  denna gigantiska felbedömning, det kostar förstås på.

Och att göra någonting åt den är förstås inte heller så lätt. För det kräver, ofrånkomligt, pengar. Som alltså inte finns.

Om man inte höjer skatterna, förstås…

 

 

Anne-Marie Lindgren

Ledarskribent