Den obegripliga galenskapen

Artikeln publicerades 1 april 2014.

En supporter till fotbollslaget Djurgården misshandlades till döds i Helsingborg och självfallet rymmer händelsen djup tragik; för mannens anhöriga, för fotbollen, för allas vår tilltro till mänskligt förnuft.

Men som sagt har det inträffat förr, och även om det nu sker hoppingivande initiativ inom de äkta supporterleden så ska man inte bli upp över öronen förvånad om det händer igen.

Omskakande händelser har en tendens att få många att säga kloka saker, men efter en tid sjunker känslorna undan och mycket återgår till det gamla.

Vi får hoppas att det inte blir så denna gång.

Egentligen har detinträffade mycket litet med fotboll och supporterskap att göra. Snarare tycks det hos vissa, uteslutande män, finnas någon slags svårbegriplig galenskap som då och då väcks till liv. Ibland finns kopplingar till både droger och politisk extremism.

Hade det inte funnits klubbmärken att använda som förevändning för att slåss, så hade denna klick ligister funnit någon annan. Våldet och hatet speglar ett hårdare och råare samhälle.

Möjligen skulle man kunna anse dödsmisshandeln vara särskilt upprörande eftersom mannen i fråga själv inte var på plats för att slåss. Uppgifter i medierna gör gällande att han var en helt vanlig supporter som drabbades av någons eller någras sjuka nycker.

En lika sorglig som allvarlig händelse är det oavsett.

Mindre trösterik blir den dock knappast när man tar del av det efterspel i form av att skylla-ifrån-sig som nu spelas upp. Klubbarna, polisen och politikerna skyller på varandra – trots att alla, mer eller mindre, har ansvar för detta mycket komplexa problem.

Själva har vi svårt att förstå varför det fortfarande är tillåtet att gå på fotboll maskerad och varför inte anmälningsplikt på polisstationer långt borta i samband med fotbollsmatcher för kända våldsverkare är satt i system, vilket riksdagen mot regeringens vilja har ställt sig bakom.

Genomförda är självfallet inte dessa förslag lösningen.

Men åtgärderna skulle kunna vara delar av lösningen, tillsammans med de många insatser som inte minst de riktiga supportrarna och klubbarna själva gör och har gjort.

Man får emellertidinte glömma bort att bakom varje brottsoffer finns en eller flera gärningsmän.

Ytterst bär den eller dem ansvaret för det avskyvärda som hänt. Det måste man tänka på när det nu ropas på ansvarstagande och åtgärder från både polis, klubbar och politiker.