Den rationella jämlikheten

Möjligheten att tjäna (mycket) pengar anses nämligen vara en av de viktigaste drivkrafterna för tillväxt.

Omvänt heter det att för låga belöningar till grupper som anses särskilt viktiga leder till att de gör ett sämre jobb. Vilket minskar tillväxten.

Och om fördelningspolitiken är för generös betyder det att folk struntar i att ta jobb för att i stället leva på bidrag.

Den moderata politikenbygger i hög grad på dessa teorier.

Jobbskatteavdragen ökar skillnaderna i nettolön mellan hög- och lågavlönade. Lägre a-kassa och sjukersättning har det uttryckliga syftet att öka skillnaderna mellan de som arbetar och de som inte arbetar.

De hårdare kraven i försäkringssystemen och de sänkta skatterna på arbetsinkomster antogs leda till att folk accepterade jobb till lägre löner. För att det ska finnas sådana jobb subventionerar regeringen ett antal låglönebranscher.

Den logiska följden av en politik för att öka ekonomiska skillnader är förstås att de ekonomiska skillnaderna ökar.

Men märkligt nog värjer sig moderaterna nu frenetiskt för all statistik, som visar att detta deras uttalade syfte också har nåtts.

Beror det på att det som antogs följa av de växande klyftorna, alltså högre tillväxt, ökad sysselsättningsgrad och ökad välfärd, inte inträffade?

Vi fick högre arbetslöshet, inte lägre. Det blev fler långtidsarbetslösa, inte färre. Hålen i välfärden blev större, inte mindre.

Under trycket avde senaste decenniernas utveckling i USA och Europa börjar nu ekonomdebatten svänga.

Tesen om ojämlikhetens positiva roll för tillväxten ifrågasätts. Begreppet jämlikhet ses inte längre som en litet flummig vänsteridé utan som ekonomisk rationalitet, också bland tunga ekonomiska institutioner, som inte direkt är kända för någon vänsterprofil.

Redan för ett par år sedan publicerades studier av ekonomer inom Valutafonden (IMF), som visade att hyfsad jämlikhet gynnade tillväxt, med ojämlikhet snarast var negativ.

Ekonomer inom OECD spädde på med en studie som visade hur de sociala problem ojämlikhet skapar leder till ekonomisk instabilitet.

Nu kommer IMF-ekonomerna med en ny studie, denna gång om fördelningspolitikens tillväxteffekter.

De konstaterar att extrema former av utjämningspolitik kan vara skadliga. Men omfördelning framstår allmänt som positiv i termer av effekterna för tillväxten.

Med andra ord, det är ingen bra idé att försöka öka tillväxten genom att öka klyftorna. Det kanske rent av förklarar den moderata politikens misslyckande?

Rapporten är intressantinte bara för sina slutsatser. Utan också för sitt bredare sätt att analysera ekonomiska skeenden.

Traditionell ekonomi räknar inte med sådant som effekter för folkhälsa, för barns uppväxtvillkor eller för uppkomsten av sociala problem när den ställer upp postulaten om ekonomiska klyftors välsignelsebringande effekter.

Det IMF-ekonomerna gör, det är att räkna in de sociala kostnaderna. För att citera rapporten (vår översättning):

”Ojämlikhet kan försvåra framsteg vad gäller hälsa och utbildningsnivå i befolkningen, leda till politisk och ekonomisk instabilitet som minskar investeringarna och underminera den sociala konsensus som krävs för att hantera ekonomiska chocker.

Således tenderar den att minska takten och uthålligheten i tillväxten.”

Med ett sådant bredare synsätt, som inkluderar faktorer som i verkligheten alltid har betydelse för ekonomin, kanske nationalekonomi kan bli en riktigt användbar vetenskap igen.

 

 

Anne-Marie Lindgren

Ledarskribent