Det räcker inte med att bara ”öppna våra hjärtan”

Fredrik Reinfeldt sommartalade i helgen och uppmanade svenska folket att visa generositet inför växande strömmar av asylsökande. FOTO: Pontus Lundahl/TT
Fredrik Reinfeldt sommartalade i helgen och uppmanade svenska folket att visa generositet inför växande strömmar av asylsökande. FOTO: Pontus Lundahl/TT

Migrationsverket har kraftigt skrivit upp prognosen för antalet asylsökande. Och räknar med att det behövs 48 miljarder extra över en fyraårsperiod för att klara de ökade kostnaderna för asylprövningen, flyktinganläggningarna och dagersättningen till de asylsökande.
För någon vecka sedan undrade Svenska Dagbladets ledarsida när någon skulle börja tala om de besparingar som krävdes för att klara detta. Sociala medier hakade på, och det var bara en – kort – tidsfråga innan SD skulle börja slå mynt av den.
Reinfeldts tal kan därför ses som ett sätt att påverka den moraliska infallsvinkeln.
Han pekade på att ökningen av antalet asylsökande handlar om människor på flykt undan ovanligt brutalt våld och förtryck – och att Sverige inte kan avvisa dessa människors skyddsbehov med argumentet att det kostar oss en del.
Särskilt som kostnaderna kan hämtas in i framtiden, när flyktingarna etablerat sig och med sin arbetskraft bidrar till tillväxt och välfärd.
Allt detta är sant. Ändå löser vi inte de utmaningar vi nu ställs inför bara genom att ”öppna våra hjärtan”, som Reinfeldt uppmanade till.
Det finns ett antal praktiska problem också. Som till exempel var alla de nyanlända ska bo.
Det är redan kris när det gäller de anläggningsboenden, dit de asylsökande hänvisas när de inte kan ordna bostadsfrågan själva. Migrationsverket konstaterar själva att man tvingas till både dyra och dåliga lösningar.
För dessvärre har det blivit en lönsam marknad för den nu så vanliga rövarkapitalism, som i den skattefinansierade sektorn ser en aldrig sinande mjölkko.
Kortsiktigt finns det ingenting att göra åt eländet. Men inom några år bör Migrationsverket kunna utöka de egna anläggningarna så att beroendet av piraterna minskar – och kostnaderna sjunker.
Men bostadsfrågan handlar inte bara om asyltiden. Folk ska kunna hitta någonstans att bo i fortsättningen också.
Och bostäder är det som bekant ont om numera.
Så det ökade antalet flyktingar förstärker det redan starka kravet på ökat bostadsbyggande – även av det skälet att det är en påtaglig injektion för sysselsättningen.
För om de nyanlända ska ges den möjlighet att bidra till tillväxt och välfärd, som Reinfeldt talar om, måste det finns bostäder, och jobb.
Och det för över till den andra delen av Reinfeldts budskap: att kostnaderna för ökningen av asylsökande måste täckas med besparingar.
Nej, det måste den inte. Visst, det är ett sätt. Det finns ett annat sätt också: höjda skatter.
Höja skatter är inte populärt, nej. Men det är inte (fortsatta) besparingar i sjukvård och äldreomsorg heller.
Och att dra ner på bostadsbyggande och investeringar i infrastruktur är direkt kontraproduktivt; det skadar tillväxten, det skadar sysselsättningen, och det försvårar integrationen.
De växande flyktingströmmarna ställer ekonomiska krav; det är bara dumt att förneka.
Men det finns flera olika sätt att möta dessa krav. Då ska man välja dem som underlättar för de nykomna att etablera sig, få jobb och betala skatt.
Det gör inte nedskärningar i verksamheter, som har betydelse för sysselsättningen – från sjukvård och äldreomsorg till bostadsbyggande och kollektivtrafik.
Vi behöver inte ställa flyktingmottagandet mot välfärden – bara mot den moderata skattepolitiken. Som inte är förenlig med vare sig det ena eller andra.

 

 

Anne-Marie Lindgren

Ledarskribent