Drevs medialiseringen för långt i årets valrörelse?

Artikeln publicerades 16 september 2014.

Kring halvdussinet partiledardebatter, diverse partiledarutfrågningar, ett antal dueller i enskilda frågor mellan företrädare för regering och opposition, och så ett oräkneligt antal experter av det ena eller andra slaget som ska kommentera, tolka, uttyda och förklara det som väljarna antas vara oförmögna att begripa på egen hand.

Det är förstås inget fel att media ägnar stort utrymme åt valrörelsen – motsatsen skulle verkligen vara oroande.

Men formerna för bevakningen är inte invändningsfria. De styrs ofta mer av medias egna intressen och medias egen dramaturgi än av informationsvärdet för väljarna.

Antalet partiledardebatter, exempelvis, handlar uppenbart främst om prestigevärdet hos olika medier att ha en egen sådan debatt. Inte om ett väljarbehov att lyssna på ungefär samma återkommande frågor med, förstås, samma svar från partiledarna.

Kanske dags för en blocköverskridande partiöverenskommelse till nästa gång om hur många debatter man ställer upp på?

Direkt fånigt blev det i den skoldebatt, som i sig var motiverad med tanke på att skolans roll valrörelsen. Men eftersom TV propsade på att partierna bara fick representeras av partiledarna, och några av dem hade annat för sig den kvällen, blev debatten rumphuggen.

Om syftet varit att göra en djuplodande granskning av partiernas skolpolitik för att med det öka väljarnas kunskaper, hade det gått precis lika bra att låta partierna representeras av sina skolpolitiska talespersoner. Eller rent av bättre.

Men inte då. Prestigen i att få partiledarna till studion vägde tyngre än den journalistiska uppgiften att ge väljarna bra information.

Det mest problematiska är dock det ständigt växande kommenterandet. Ofta nog tar kommentarer och för/eftersnack kring de politiska debatterna mer tid än debatterna själva utan att dessa tolkningar och analyser, för att nu vara rått uppriktig, är så intressanta att de håller för så stort utrymme.

Och grundfrågan kvarstår varför antas inte väljarna kapabla att på egen hand bedöma det partiledarna säger?

Återigen, det handlar om medias egna intressen.

Media är kommersiella produkter, som ska sälja in sig på en marknad. För att göra det behöver de profilera sina egna varumärken. Och varumärket byggs inte av det grundmaterial som debatter och utfrågningar utgör, utan av det mervärde som tidningen eller TV-kanalen kan tillföra.

Till exempel genom egna profilerade kommentatorer som i sin tur har intresse av att få profilera sig.

Problemet är inte att media vinklar till förmån för det ena eller andra partiet, för det händer faktiskt inte så ofta.

Problemet är den speciella maktspelsvinkel, som alltid dominerar kommentarerna.

Därmed slås också bilden fast av politik som just ett maktspel. Andra aspekter försvinner.

Det gör bilden skev, samtidigt som media missar både en informations- och granskningsplikt i dessa andra avseenden.

Parallellt med denna ökade medialisering återkommer dock det gamla hederliga folkrörelsearbetet.

En fredlig armé av S-märkta dörrknackare har vandrat genom landets trappuppgångar, lyssnat, svarat, tagit och gett synpunkter.

Det är ett återupprättande av politik som ett vardagligt samtal på lika villkor mellan väljare och folk som är engagerade i de partier som ställer upp till val.

Inte som ett medialt skådespel med väljaren som publik.

 

 

Anne-Marie Lindgren

Ledarskribent