Engagemangspartierna växer i opinionen

Det är engagemangspartier som Miljöpartiet och Feministiskt Initiativ som nu växer i opinionen, snarare än realistpartier som Socialdemokraterna. Bilden är från Miljöpartiets valvaka vid EU-valet för några veckor sedan. Foto: MAJA SUSLIN / TT
Det är engagemangspartier som Miljöpartiet och Feministiskt Initiativ som nu växer i opinionen, snarare än realistpartier som Socialdemokraterna. Bilden är från Miljöpartiets valvaka vid EU-valet för några veckor sedan. Foto: MAJA SUSLIN / TT

Artikeln publicerades 16 juni 2014.

Mönstret känns igen från EU-valet, och kan ses som efterdyningarna till det snarare än en ens halvsäker prognos inför höstens val.

Frågorna kring jobb och ekonomi kommer att spela en mycket större roll i höstens debatter än vad de gjorde inför EU-valet, och det kan skifta väljaropinionerna flera gånger om.

Men några noteringar kan ändå göras.

En är att det uppenbart i väljarkåren finns en längtan efter politik som bygger på engagemang, inte bara strävan att hålla överskottsmålet. Både MP och Fi kan beskrivas just som engagemangspartier. Detsamma gäller för övrigt även SD, för allt vad där samtidigt finns av otäcka inslag.

En andra notering är att många väljare uppenbart känner av det finns samhällsproblem, som de regeringsbärande partierna – alliansen respektive S – inte fångat upp.

Vilket är litet ironiskt, med tanke på att alliansen, eller åtminstone Moderaterna, framställt sig som modernitetens banérförare. Och på att Socialdemokraterna kallar sig framtidspartiet…

En tredje notering är att spelplanen inför hösen val ser mycket annorlunda ut än den som gällde 2010.

Då stod två klara regeringsalternativ mot varandra, och väljarna hade att ställa trovärdigheten i dessa alternativ mot varandra. I dag är regeringsfrågan mer öppen och mer otydlig och därmed inte så avgörande, för allt vad alliansen försöker göra den till huvudnummer.

2010 gällde också tydligt kampen om medelklassen, eller snarare storstädernas medelklass. Båda sidornas strategi formades efter det, och mycket av strategin inför höstens val har också byggt på det.

Det är förstås fortfarande sant att storstädernas medelklass har stor valstrategisk betydelse. Men vad som också verkar vara sant är att denna medelklass inte har riktigt samma politiska världsbild som 2010.

MP och Fi gör sina bästa resultat i välutbildade medelklassområden i storstäderna.

En möjlig tolkning av det är att det i de grupperna finns en oro inför samhällsproblem – som miljö och främlingsfientlighet – som tar över frågor kring den egna ekonomiska standarden.

Både Fi och MP har skattehöjningar på sina program, utan att det uppenbart verkat avskräckande.

En tänkbar slutsats kan alltså vara att det i år utmärkt väl går att diskutera kring skattehöjningar när man motiverar vad det är de ska gå till…

Men Fi står dessvärre mest för ren önskelistepolitik; ekonomisk analysförmåga hör inte till partiets utmärkande drag. Och en del av MP:s förslag kan mycket väl få negativa miljökonsekvenser. Flera av de föreslagna skattehöjningarna slår hårt mot svensk livsmedelsproduktion.

Miljövinsterna av det är tvivelaktiga, eftersom effekten blir ökad import. Av livsmedel – särskilt kött – som har producerats enligt mycket mildare miljö- och djurskyddskrav än de svenska…

Politik måste handla om både engagemang och realism. Engagemang utan realism leder till besvikelser och misslyckanden. Realism utan engagemang blir sterila räkneövningar.

Socialdemokratin har ingen anledning att överge kraven på realism i ekonomin – snarare kanske att våga tala litet mer allvar om hur stora problem som faktiskt väntar runt hörnet.

Men partiet kan behöva inse att dagens realism ser litet annorlunda ut än gårdagens, och handlar om mer än budgetnormerna.

Samt lyfta fram engagemanget lite mer. Inte som enstaka utspel kring var sig feminism eller miljö, utan snarare som den röda tråd som binder ihop den ekonomiska realismen med rättvisan och solidariteten.