Ett varnande exempel

En bred vänster-mittenallians under den ansedde Pier Luigi Bersani var beredd att både ta ansvar för ltaliens ekonomi och påbörja den modernisering av lagar och institutioner som landet så väl behöver.
Men vad gör italienarna? Jo, de besuttna (som inte är få i detta land) och den djupa borgerligheten sluter än en gång upp bakom sin frälsare Berlusconi för att få tillbaka fastighetsskatten för 2012 och för att kunna fortsätta smita från pålagor och ansvar för det gemensamma.
Berlusconis komprometterade högerallians fick nästan lika många röster som vänster-mittenalliansen.
Men inte nog med det. En fjärdedel av väljarna – däribland många unga - röstar på en ståuppkomiker och vulgär gaphals, Beppe Grillo.
Denne drar nu in i det italienska parlamentet med 108 deputerade och 54 senatorer, hoprafsade på nätet som är Grillos främsta plattform.
Det nya partiets slogan är Dra åt helvete! Om detta är framtidens styrelsesätt, kan man bara be Gud bevara demokratin!
Vad grillinerna ska göra i parlamentet, utom att lyfta de furstliga politikerlöner som Grillo – bland annat - rasat mot, vet ingen idag. Men de är många nog i senaten för att stoppa både vänstern och högern från att bilda funktionsdugliga regeringar.
Nu lär Bersani ändå tvingas axla regeringsansvaret i kraft av den bonus som den största konstellationen får i underhuset.
Någon regering måste landet ha, men den lär inte bli långvarig. Och innan ett nyval (som inte heller lär lösa några problem) kan ordnas, måste landet välja ny president. Om man nu inte låter EU:s prokonsul i landet, Mario Monti, regera vidare, trots bakslag i valet.
Valutgången är ett underbetyg åt de italienska väljarna, vars politiska mognad lämnar mycket övrigt att önska.
Men det är också ett rungande underbetyg åt den ekonomiska politik som förts och förs i det huvudsakligen högerstyrda Europa.
Varje ny sparåtgärd fördjupar stagnationen och ökar arbetslösheten. Ju kraftigare neddragningar, desto svagare ekonomisk utveckling, med resultat att skulderna i förhållande till BNP växer.
Medborgarna i de krisdrabbade länderna ser inget ljus i tunneln, och sätter sitt hopp till charlataner och redan misskrediterade politiker.
Ekonomipristagaren Paul Krugman kallar Europas politik för ett katastrofalt misslyckande och varnar i en krönika i New York Times för att valet i Italien bara är en försmak av vad som kan väntas om inte politiken ändras.
Och den amerikanske riksbankschefen Ben Bernanke förklarade härom dagen i kongressen att budgetnedskärningar i en svag ekonomi gör större skada än nytta: De drar ner tillväxten och fördröjer reduceringen av budgetunderskottet.
Så resonerar man i USA. Men i Europa trampar Merkel & Co allt djupare ner i recessionen, med oöverblickbara konsekvenser för inte bara ekonomin utan även demokratin.
Miljoner unga människor, en hel generation, saknar jobb och framtidstro. Arbetslösa och pensionärer halvsvälter i de värst drabbade länderna. Uppoffringar som inte delas lika av alla, och som dessutom bevisligen inte ger avsett resultat.
Klyftorna mellan väljarna och de folkvalda växer, och därmed politikerföraktet och misstron mot de demokratiska institutionerna.
Visar inte de styrande i Europa en väg framåt, finns det risk för att de antidemokratiska krafterna växer oss över huvudet.
Likheterna med 1930-talet är skrämmande stora.
 

 

Torsten Nilsson

Utrikeskolumnist