Exit Reinfeldt - entré Löfven

Artikeln publicerades 16 september 2014.

Det var en historisk dag för Sverige – och för Fredrik Reinfeldt själv.

Generöst ska man nog ändå ge honom att han har lyckats hålla ihop sin fyrpartiministär i åtta år. Med tanke på tidigare borgerliga försök att utöva regeringsmakten är det ovanligt bra.

Visserligen är det många som med rätta har varit djupt kritiska till vad hans regering åstadkommit – till viss del dessutom med hjälp av Sverigedemokraternas indirekta stöd – men Reinfeldt har trots allt varit den borgerlige statsminister som suttit längst i modern tid.

Man kan utgåifrån att hans inlämnade avskedsansökan innebär att talmannen nu kommer att ha samtal med riksdagens partier. Därefter lär han ge Stefan Löfven (S) i uppdrag att bilda regering.

Hur denna regering ska se ut, samt vilket röstunderlag som Löfven ska ha inför den obligatoriska statsministeromröstning som nya grundlagen föreskriver, är dock ännu högst oklart.

Väljarnas välkomna besked i söndags är glasklart om att alliansregeringen ska bort från makten, men de är inte riktigt lite tydliga med vad som skall komma istället.

Trots allt har de partier som ibland kallas för rödgröna inte gjort någon framryckning jämfört med förra valet. Det naturligt regeringsbärande partiet Socialdemokraterna gör ett historiskt sett mycket dåligt riksdagsval.

Löfven har för sin del sagt att han i första hand kommer att samtala med Miljöpartiet, men att även andra partier kan bli aktuella. Igår sträckte han ut en öppen hand till samarbete.

De mått och steg som Löfven nu vidtar måste utgå från insikten att det svåra inte är att klara hem en statsministeromröstning, utan att faktiskt regera landet.

För att inte Sverigedemokraterna och Jimmie Åkesson ska kunna spela ut olika alternativ mot varandra ställer det krav på Löfven, men också på andra anständiga partier i riksdagen.

Fortsätter alliansens partier att tjurigt hålla fast vid den eländiga blockpolitiken kan läget bli mycket besvärligt.

För Löfven gäller det att se sig själv som vågmästare. Som statsminister ska han balansera mellan både sitt eget partis politik och andras viljor samt sy ihop kloka majoriteter.

Man kan frågasig om detta görs bäst i en koalitionsregering i minoritet eller genom en enpartiregering. Förmodligen är den senare svårast att få stöd för att bilda. Men den slipper å andra sidan att förhandla två gånger; först internt, och sedan, med detta resultat som grund, en gång till i riksdagen.

I första hand bör alltså Stefan Löfven söka stöd för en samarbetsinriktad och handlingskraftig enpartiregering, snarare än en flerpartiregering – såvida den inte har en riksdagsmajoritet bakom sig.