Fisken som överlever på 8 000 meters djup EMBARGO

Vetenskap Artikeln publicerades
Ett exemplar av marianersnigelfisken, Pseudoliparis swirei. Likheten med ett grodyngel är påtaglig. Den når en längd av cirka 30 centimeter,
Foto: University of Wahington
Ett exemplar av marianersnigelfisken, Pseudoliparis swirei. Likheten med ett grodyngel är påtaglig. Den når en längd av cirka 30 centimeter,

De djupaste delarna av oceanerna hör till de mest livsfientliga platserna på jorden. Ändå finns där hundratals djurarter, inklusive de så kallade snigelfiskarna som nyligen upptäcktes på 8 000 meters djup i Marianergraven i Stilla havet. En ny studie avslöjar hur de lyckas överleva i den extrema miljön.

Att fiskar kunde överleva på sådana djup var okänt tills helt nyligen.

Där nere, i den nedersta zonen i oceanerna, i djuphavsgravarna på 6 000 till 11 000 meters djup – den så kallade hadala regionen, uppkallad efter Hades, den grekiska mytologins dödsrike – är trycket enormt. Alla levande varelser måste vara anpassade till totalt mörker, sträng kyla, låga syrenivåer och små födoresurser.

Det är känt sedan länge att vissa kräftdjur, exempelvis flera arter av märlkräftor, krabbor och räkor, klarar av att leva i djuphavsgravarna – och de senaste åren har listan utökats med flera fiskarter.

De tåligaste och tuffaste av dem alla verkar vara snigelfiskarna, familjen Liparidae. De ser kanske inte mycket ut för världen – de är bleksiktiga, ganska små, och tenderar att se ut som förväxta grodyngel. Men de klarar av att leva på större djup än några andra ryggradsdjur.

Åtta kilometers djup

Rekordet innehas av en art (Pseudoliparis swirei) som lever i den djupaste av alla djuphavsgraver, Marianergraven i Stilla havet. Arten, som är cirka 30 centimeter lång, har observerats på ett djup av 8 076 meter under havsytan.

Snigelfiskar har filmats ännu längre ner, på 8 145 och 8 178 meters djup i Marianergraven. Men om dessa tillhörde Pseudoliparis swirei är inte klarlagt. De kan ha tillhört en art som ännu inte beskrivits. Hur som helst är det uppenbart att snigelfiskarna ligger nära gränsen för vad ett ryggradsdjur kan klara av när det gäller överlevnad på stora havsdjup.

Hur bär de sig åt? Den nya studien, som publiceras i Nature Ecology and Evolution, ger vissa svar.

Forskarna, som är verksamma vid flera universitet och forskningsinstitutioner i Kina, fångade flera exemplar av Pseudoliparis swirei i Marianergraven. De konstaterar att arten – som ibland kallas marianersnigelfisk – har en unik morfologi (form och uppbyggnad) som delvis förklarar hur den kan leva i den extrema djuphavsmiljön.

Genomskinlig

Till skillnad från fiskar som lever närmare ytan har marianersnigelfisken ett genomskinligt, opigmenterat skinn, vilket är logiskt med tanke på det ständiga mörkret i Marianergraven. Dess muskler och inre organ, plus byten som nyligen fångats och hamnat i magsäcken, är fullt synliga genom skinnet.

Den har också tunnare muskler och ett skelett som inte är helt förbenat vilket gör det extra böjligt – en fördel när trycket är högt. Dessutom är kraniet löst sammanfogat.

Den har också en kraftigt förstorad magsäck, som är en direkt anpassning till att det är ont om föda nere i djuphaven. När fiskarna stöter på byten, i första hand kräftdjur tillhörande släktet Hirondellea, gäller det att fånga så många som möjligt. Det kan dröja till nästa gång.

I studien upptäckte man också att honorna producerade större och färre ägg än arter som lever på lägre djup. Detta kan möjligen hänga samman med att ungarna kläcks på ett sent stadium, ganska fullbildade, snarare än som larver.

Stympad gen

Forskarna har också kartlagt artens dna, arvsmassa. De fann att genen som styr produktionen av osteocalcin, ett protein eller benämne som reglerar skelettets tillväxt, är avkortad eller stympad, vilket förklarar varför skelettet och kraniet är ofullgånget utvecklade.

Marianersnigelfisken har också förlorat ett stort antal gener som i normala fall svarar för att utveckla ögats sinnesceller eller fotoreceptorer. Det innebär att den har dålig syn, men det spelar ingen större roll nere i havsmörkret.

I studien fann man dessutom ett stort antal kopior av gener som gör cellernas membran mer flytande, instabila, vilket kan vara en anpassning för att klara det extrema trycket i havsdjupen.

Snigelfiskarna har med andra ord en rad högst speciella anpassningar. Tack vare dessa har de kunnat inta rollen som topprovdjur i en miljö som för oss framstår som extremt livsfientlig.

Fakta

FAKTA: Djuphaven

Världshaven är indelade i fem ekologiska zoner, baserat på deras djup och temperatur.

Den översta zonen, epipelagialen, sträcker sig från ytan ner till 200 meters djup. Där finns tillräckligt med solljus för fotosyntetiserande organismer.

Därefter följer mesopelagialen som ligger mellan 200 och 1 000 meters djup. I den zonen försvinner successivt allt ljus och den kallas därför även skymningszonen.

Den tredje zonen är den batypelagiska, som sträcker sig ner till 4 000 meters djup. Hit når inget solljus och här börjar det egentliga djuphavet.

Härnäst följer den abyssala regionen som sträcker sig ända ner till 6 000 meters djup. Temperaturen är lägre än fyra plusgrader. Djuren är högt specialiserade.

Allra längst ner finns den hadala regionen. Den omfattar i huvudsak djuphavsgravarna där vattentrycket är extremt högt. Ändå finns här en lång rad djurarter.

Källor: NE, Smithsonian

 

Visa mer...