Folkomröstningar - nej tack!

Premiärminister Cameron spelar ett våghalsigt spel och har lovat en omröstning om medlemskapet i EU om de konservativa vinner valet nästa år. Om han inte ens hade klarat av att hålla ihop Storbritannien hade hans trovärdighet fått sig en törn.

Labourledaren Ed Milliband hade vid ett ja förlorat sin bästa valkrets.

I Skottland var valutgången jämn, särskilt om man jämför med den i Norge 1905. Då röstade 184 personer för en fortsatt union med Sverige, nästan exakt en halv promille!

Se där en riktig Norgehistoria - ett sådant resultat imponerar till och med i Nordkorea.

I skuggan av valen i Sverige nu i september ägde fyra kommunala folkomröstningar rum. I samtliga fall vann nejsidan.

Mest uppmärksammad blev den om trängselskatten i Göteborg, inte minst för att de styrande (S) omedelbart antydde att de tänkte strunta i utfallet. Så svag konstitutionell ställning har de kommunala folkomröstningarna. De är ju enbart rådgivande, och knappt det.

I Kalmar villetusentals medborgare rösta om universitetets flytt till hamnen - denna vansinniga miljardrullning - men fullmäktige var kallsinnigt. Hade omröstningen ändå ägt rum hade den säkert slutat med nej, varefter majoriteten hade fortsatt med projektet som om ingenting hänt. Detta kan tyckas nog så anstötligt, men visar hur knepigt det är med folkomröstningar.

Dels är detsvårt att formulera frågorna, dels påverkas helheten, inklusive budgeten. I Göteborg är det tänkt att trängselavgifterna ska finansiera en utbyggnad av infrastrukturen.

De nationella folkomröstningarna i Sverige har i samtliga fall, med undantag bara för den om medlemskap i EU, slutat med ett försvar för status quo, de rådande förhållandena.

Folket ville behålla nubben till kräftorna, vänstertrafiken, pensionssystemet, kärnkraften och den svenska kronan.

I flera fall var frågorna manipulerade och partipolitiserade. Värst var det 1980, då alla tre(!) linjerna ytligt sett ville avveckla kärnkraften. Sedan linjerna 1 och 2 vunnit tillsammans kunde detta ske genom en kraftfull utbyggnad. Jag minns att vi sjöng ”Klart till laddning” på valvakan för linje 1.

I Skottland hadeomröstningen onekligen betydelse eftersom den var beslutande. I Sverige måste vi nog konstatera att den demokratiska trovärdigheten tar skada av diffusa eller betydelselösa folkomröstningar.

Än idag möter jag åldrade väljare, sådana som en gång röstade för linje 3, som tror att folket ”egentligen” beslutat att avveckla kärnkraften. Men värdet av en rådgivande folkomröstning halveras snabbt och klingar av efter påföljande val.

Slutsats: Det är svårt att förena vårt representativa system med direktdemokrati. Vi bör sluta med att låtsas något annat.

 

 

Nils Fredrik Aurelius

Kolumnisten är fd riksdagsledamot (M)