Förintelsens överlevare som starka förebilder

Fotografi Artikeln publicerades
Bela Czitron, född 17 oktober 1925 i Miercurea Niras, Rumänien. Pressbild.
Foto: Sanna Sjöswärd
Bela Czitron, född 17 oktober 1925 i Miercurea Niras, Rumänien. Pressbild.

Redan i skolan visste Sanna Sjöswärd att hon ville lyfta fram orättvisor. Nu porträtterar hon Förintelsens överlevare och återger även deras berättelser i utställningen "Fading stories – pass them on" på Fotografiska i Stockholm.

De medverkande är mellan 83 och 95 år och vissa har numera svårt att förflytta sig. I nästan tre år har Sanna Sjöswärd av och till byggt upp en fotostudio i sitt eget vardagsrum eller hemma hos de överlevande då det behövts. Varje fotosession har också föregåtts av intervjuer som är inkluderade i utställningen.

– Många av de överlevande förlorade precis allt. Men de står upp och de är starka förebilder för oss andra. De har inspirerat mig att göra detta, säger Sanna Sjöswärd som har känt sig mer levande i detta än i något av sina tidigare projekt, berättar hon.

– De vågar dela med sig av rädsla, smärta, drömmar och de här traumatiska berättelserna – samtidigt är de medmänniskor. De är väldigt starka. De har en inre kompass och styrka att stå upp för vad som rätt och de har lärt mig så mycket.

På skolgården

I bagaget hade hon sin egen upplevelse av utanförskap och rasism från barndomen. Sanna Sjöswärd är adopterad, ursprungligen från Iran, och fick själv känna på rasismen redan på skolgården. När hennes pappa försökte tala med de andra föräldrarna fick han inget gensvar.

– Jag upplevde att det fanns en passivitet i 80-talets Sverige och det var väldigt mycket sådant jag också fick höra när jag började intervjua de överlevande från Förintelsen. Människor visste, men de gjorde ingenting.

Sanna Sjöswärd har skrivit den självbiografiska boken "Min mamma är en persisk prinsessa". Som fotograf har hon jobbat mycket med porträtt och dokumentärt foto. Med de överlevande pratade hon om livet före, under och efter Förintelsen.

Intervjuerna var en förutsättning för fotosessionerna. Bland dem som hon har träffat finns Livia Fränkel och Emerich Roth som har varit ute skolorna och föreläst men också överlevande som aldrig tidigare berättat om vad de har varit med om. Men nu gjorde de det. Vissa tyckte det var jobbigt eller som att gå till en psykolog.

– Samtalet och intervjuerna bär upp fotograferandet. Jag har byggt upp förtroende och tillit, en del var oerhört skeptiska till mig från början, det var väldigt känsligt. Allting i deras historia finns i kroppen, när de står i studion har alla lager tagits bort.

Självklart i färg

Modefotografen Mikael Jansson, vars bilder av överlevande tidigare i år ställdes ut på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm, fotograferade i svartvitt. För Sanna Sjöswärd var det självklart att porträttera i färg.

– Det är inget konstigt, jag ser världen i färg. Jag har sett det här projektet i färg. För mig handlar fotografi om att hitta till den absolut innersta kärnan och vara öppen med det som man känner, även om det kan vara jobbigt och svårt. Det behöver vara autentiskt och äkta.

"Fading stories – pass them on" visas på Fotografiska i Stockholm 27 augusti till 20 oktober.

Fakta

Fakta: De överlevande berättar

Citat hämtade från intervjuer av Sanna Sjöswärd, i utställningen "Fading stories":

Bela Czitron:

"Jag har inget minne av att min pappa har tagit min hand eller pussat mig. Jag var en stor besvikelse för min far och när vi hamnade i Auschwitz och alla skulle klä av sig gick jag tillsammans med min pappa till duschen som de sa och min pappa och jag kände oss väldigt besvärade. Jag fick en impuls att krama om honom. Men det gjorde jag inte och inte ens då kunde vi närma oss varandra."

 

Livia Fränkel:

"En skara människor vandrade igenom den lilla staden som höll på att vakna och det var en vidunderlig vacker försommardag med klarblå himmel och buskar i full blom. Fåglarna sjöng och mitt hjärta snörde sig samman och jag vandrade och kände att det var en för vacker dag för att dö på. Jag tog farväl av staden, gatorna och min gamla skola och var övertygad att jag aldrig kommer återse den här platsen igen."

 

Emerich Roth:

"Jag var tillsammans med min pappa, som hade en skadad fot från första världskriget, så jag fick ständigt hjälpa honom så gott jag kunde. Speciellt vid de slavarbeten som vi fick utföra, till exempel spränga och slå sönder stora stenar, som nazisterna använde till vägbyggen. Under den i historieböckerna betecknade 'Dödsmarschen' sköt nazisterna alla som inte orkade gå. Det var så jag förlorade min pappa."

 

Visa mer...

Fakta

Fakta: De överlevande berättar

Utställningen är ett samarbete mellan Sanna Sjöswärd, Raoul Wallenberg Academy och Fotografiska i Stockholm. Den visas på Fotografiska 27/8 till 20/10 och blir därefter en vandringsutställning. Dessutom ska ett skolmaterial tas fram.

Visa mer...